SIBELIUS SOM ALLRA BÄST

Det finns knappast något mer mäktigt, frostig, stärkande och underbart tungsint (i någon slags positiv mening) än en Sibelius-symfoni.

Här är ihopsamlat några helt olika inspelningar. Jean Sibelius : "Finlandia", Symfoni nr 2 D-dur, "Valse Triste", "Tuonelas Svan" (Deutsche Grammophon CD utgiven 2000 / 2007) med Okku Kamu, Herbert von Karajan och Berliner Philharmonikerna. Lite oklart när själva upptagningarna är gjorda.

De symfoniska dikterna är med Karajan och förmodligen från 60-talet (Karajan dog 1989). Symfonin är med den fine, finländske dirigenten Okku Kamu, som är betydligt yngre.

Själva upplägget fungerar utmärkt. Med "Finlandia" som en bullrig inledning, själva symfonin i fyra satser som en huvudmåltid, med den stillsamma "Valse Triste" som eftersläckning, och med den oändligt vackra "Tuonelas Svan" som ett slag utslocknandets existensiella coda.

"Finlandia" från år 1900 har jag tidigare tyckt varit lite väl hurtigt klämkäck, politisk kampmusik. Men det finns ju en historisk kontext som är välkänd. Patriotism som något progressivt. Det lilla, förtyckta landets frihetskamp mot jätten Ryssland. Öppningens dramatiska bleck-fanfarer ger rysningar av historiens brutalitet. Vändningen till den käcka kampmelodin i dur känns väl mera tveksam.

Av Sibelius symfonier har jag mest lyssnat till den ljusa, kraftfullt livsbejakande femman. Jag har förstått att denna tvåa från året 1902 är en av hans högst rankade. Det är därför en ynnest att ge sig i kast med den. Yttersatsernas uppbyggliga blåsartemata är sådär majestätiskt vackra att man lätt börja yra om fågelvyer av vidsträckta skogar och frostbitna landskap i en vemodigt skön, nordisk sekelskiftes-romantik. Det är något speciellt det där med Sibelius och bleckblåsarna.

"Valse Triste" från 1904 är en fin akvarell i just denna anda av Thielska Galleriets nationalromantik. Och så - som jag nämnde - "Tuonelas Svan" från 1895. Den smärtsamma symfoniska dikten som egentligen är en del av "Lemminkäinen-sviten" (fixerad kring åren 1893-1900). Skildringen av dödsrikets dal och dödens svan, med ett solistiskt engelskt horn mot sparsmakade violin-stämmor är i sin morbida skönhet så gripande, så gripande. Samma inspelning med Karajan och Berliner Ph har jag på DG-skivan med Sibelius symfonier 5 och 6.

Betyg: *****