BRAHMS FYRA

Ett litet hopp, cirka 100 framåt i tiden från Mozart. Vi landar då på :  Johannes Brahms : "Symfoni nr 4, e-moll" (från 1886) med Bernard Haitink och London Symphony Orchestra (LSO CD 2005).

Jag har mest hört Brahms Symfoni nr 1 från 1876. Den som på skämt ibland kallas "Beethovens tia", eftersom den börjar med Brahms komplex där han känner den gamle Jätten vandra som en skugga bakom honom, och som dessutom (i finalen) leker med referenser till "An die Freude"-temat osv.

Brahms ligger annars inte bland mina närmaste kära vad gäller klassisk musik. Kanske är det hans envisa och konsekventa fasthållande vid "absolut musik" som stötte mig. Jag har alltid älskat motpolen programmusik, med dess möjligheter till fantasi, form och äventyr, som Brahms motsatte sig i vad som liknade en trist elitistisk hållning (lite "finare"). Bilden tonade då lätt fram som en stabbig, borgerlig 1800-talspatriark i stort skägg.

Å andra sidan är det allmänt känt att musiker brukar älska Brahms. "Alla orkesterar tycker om att spela Brahms" sade en gång dirigenten Norman Del Mare när jag intervjuade honom. "Det var Brahms som fick mig att börja cello", berättade Camilla Lundberg i SVT-programmet "Camillas klassiska".

Så jag blir nyfiken och ger mig i kast med hans fjärde och sista symfoni. Den som enligt många kännare ska vara hans och en av hela symfoni-historiens bästa. En inspelning med holländske Bernhard Haitink framför London Symphony Orchestra verkar vara pålitligt och bra. Resultatet låter vänta på sig. Det är en av många klassiska album som jag numera köper direkt som digitala filer via iTunes.

Betyg: ***