SVENSK PROGRESSIV ROCK - I RÄTT BEMÄRKELSE

Två underskattade skivor från det svenska 70-talet når till min kammare. Två grupper som stod för en musikaliskt driven, framstegsvänlig instrumentalmusik (enligt den internationella termen "progressive rock" snarare än vad den svenska termen "progg" kom att stå för).

Fläsket Brinner, den flexibla jazzrock-kvintetten som är så märligt lite dokumenterad. De gjorde på sin tid bara två skivor. Den andra var denna dubbel-LP "Fläsket" (Ljudspår, 1972). Första delen, som är studio-inspelad, är ett mästerverk. Snabba, melodiösa slingor och rytmer i ett tonspråk inspirerat av Frank Zappa, men med en mycket personlig särprägel. Av och till gästade Mikael Ramel, Bosse Hansson och andra musiker.

Kunde varit fem poäng, men tyvärr tyngs albumet av en andra live-del som inte alls är bra. Dels låter liveljudet illa och andas för mycket flumrock. Dels saknas där saxofon och hammondorgel, viktiga färger i Fläsket Brinners palett.



Den andra skivan är gruppen Ragnarök från Kalmar, och deras självbetitlade debutalbum (Silence, 1976). Hade inte hört den på länge och trodde att musiken skulle kännas tidsbunden - så som det tidstypiskt tråkiga akvarell-omslaget. Så fel, så fel. Peter Bryngelsson, Peder Nabo, Henrik Strindberg väver en fullständigt tidlös, lågmäld meditationsmusik med en stor skönhet. Klanger av akustiska gitarrer, flöjt och elpiano i en stämning av höstkulna promenader och stramt blågrå kolorit med vattenpussar på lantliga stigar. Inte helt olik de kvaliteter jazzskivorna på ECM kan uppvisa.

MINNS NI TAGES?

Så bra dom var - Tages! Sveriges bästa popband från 1960-talets popvåg, den undanskymda perioden före Pughs "Ja, dä ä dä". Tages från Göteborg var rivaler till stockholmska Hep Stars och Ola & The Janglers. Dessa tre hade kvaliteter som idag är bortglömda. Efter dem följde The Shanes, Lee Kings, Fabolous Four, The DeeJays och andra som verkligen inte stått sig lika bra.

Men Tages var något speciellt. Med Tommy Blom och Göran Lagerberg som frontfigurer stod de för STIL. De gjorde riktigt bra låtar och anammade både de brittiska sounden och de trendiga klädmodena helt rätt. De hittade något eget och låg i täten för svensk pop 1966-67. Det var en tid av Bildjournalen och stålkam i bakfickan. London hägrade.

Tages musik utvecklades snabbt från primitiva "Don't turn your back" via snygga, säkra hitlåtar som "In my dreams" och "Every raindrop means a lot", till psykedeliskt färgsatta "Fantasy Island". Det var väldgt mycket 1967. Sedan tog det snabbt slut (förutom korta parantesen Blond).

Det som slår en nu är - så unga Tages var. Märkligt nog var de ett snäpp yngre (födda runt 1947) än kamraterna i Nynningen och Nationalteatern, som kom fram en period senare.

När jag för några år sedan höll föredrag i Göteborg visade sig att nästan alla, yngre än jag själv, inte hört talas om Tages. Inte ens i Göteborg. Bilden idag av svensk musik 1967 är Siw, Lill, Cornelis och Monica. Men inte Tages. Det är synd.

Och namnet Tages? På 60-talet var det vanligt med gruppnamn med mansnamn i genitiv (som Sven-Ingvars). De valde bland medlemmarnas mellannamn. Det blev efter Dan Tage Larsson. Enligt uppgift valde de då Tage - för att det lät töntigast.

MILES IN THE SKY

Vår bröllopsdag idag, 23 år! Och så skulle gamle Miles Davis ha fyllt 85 år idag. Miles in the Sky!

(Bild: Miles Davis - "Miles in the Sky", CBS LP 1968)

BOB DYLAN 70 ÅR

Vi lyfter på hatten för gamle Bob, 70 år gammal idag. Hoppas han smajlar upp och slappnar av, dagen till ära. Det skulle väl vara alltför klyschigt att stämma i med "Forever young". Något mindre klyschigt att säga "Once upon a time you dressed so fine..." (didn't you?).

Bild: "Nashville Skyline" (CBS LP 1969).

GÖSTA NYSTROEM - HAVSSYMFONIN IGEN

Jag har sagt det förr. Gösta Nystroem (1890-1966) är min favoritkompositör. Hans dyningstunga, mäktiga tonspråk, ständiga havsvisioner och sköna konstnärssjäl har följt mig genom åren. Den tredje symfonin, "Sinfonia del Mare" (1948) är mitt favoritverk. Hans oljemålningar, teckningar och självbiografin "Allt jag minns är lust och ljust" (postumt 1968) kompletterar, liksom "Ishavet" (1925) och de första symfonierna.

Sedan är allt inte lika bra. Det finns gott om tråkiga Nystroem-verk. Men det som är bra det är riktigt bra. Och personligt. Tills nyligen hade jag mest hört "Sinfonia del Mare" i den underbara inspelningen från 1971 med Stig Westerberg, Elisabeth Söderström som sopransolist, och Sveriges Radios Symfoniorkester (ursprungligen på Swedish Society Discofil).

För drygt 10 år sedan kom ytterligare en inspelning, som har nått mig först nu. Evgenij Svetlanov dirigerar, återigen Radiosymfonikerna. Nu också med Radiokörens damer i "Förspel till Stormen" (1934). En övertygande öppning. Charlotte Hellekant är solist i "Sånger vid havet" (1943).

Så långt allt bra. Men sedan kommer "Sinfonia del Mare" och då faller allt platt till marken. Musiken flyter trögt, tungfotat och utan spänning. Hur svårt kan det vara att havet måste gunga? Sjöhävningen ska kännas i rytmen och melodiken.

Det tycks vara lika svårt som många dirigenter har med inledande "Sinbad Sjöfararen och havet" ur "Schéhérazade" av Rimskij-Korsakoff. Nå, hur som helst. Nystroem-skivan (bilden) är utgiven på Musica Sveciae 2000.

GAN (GÖSTA ADRIAN NILSSON) PÅ WALDEMARSUDDE

Färgupplevelse! Explosion i geometriska mönster. Futurism, den tidigaste oh kanske enda i Sverige. Lokomotiv, ångvinchar, maskiner och rörelse. Sjömän, stiliserade matroser och hemliga homokoder. Gaykonst i ett underground-1910- och -20-tal. Rytmer i kuber, diagonaler, cirklar.

En sällsam konstupplevelse! Är ni i Stockholm så missa inte utställningen på Waldemarsudde på Djurgården. Lundensaren Gösta Adrian Nilsson (1884-1965), som kallade sig GAN. Utsällningen pågår maj månad ut.

(Bild: "Stockholm från ateljén", 1919).

POLARPRISET 2011

Patti Smith och Kronoskvartetten! Där ser man. Än en gång totalt överraskad. Säga vad man vill, men Polarpris-kommittéen gör totalt oförutsägbara val. Det måste man säga till deras fördel.

Så det blev inte mina ständiga tips Brian Wilson, Aretha Franklin eller Chick Corea på populärmusik i år heller. Och konstmusikpriset är ännu knepigare eftersom det kan vara tonsättare eller exekutör hur som helst. Jag brukar dra till med tipsen Arvo Pärt, Philippe Entremont eller Vladimir Ashkenazy. Men icke.

Kommittén tycks satsa på nu högaktiva musiker istället för "efter lång och trogen tjänst" (som Nobelprisen). Det är bra. Och Patti Smith är ju onekligen vital tidlös och har samtidigt haft ett rigoröst inflytande. Hon är inte min personliga favorit. Dels har jag allmänt sett aldrig attraherats av punken. Dels gillar jag inte Patti Smith som sångerska. För mörk, murrig, malande för min smak.

Samtidigt som jag inser att hon har kvaliteter (inte minst litterära kvaliteter) som når högt ovanför de flesta punkrock- och rockband. Därför har jag ändå stor respekt för Patti Smith som skapare. Därför tycker jag att hennes Polarpris är ett bra och rättvist val. Och jag är nyfiken på hennes självbiografi "Just kids".

Kronos-kvartetten från San Francisco vet jag egentligen inte mycket om. Men jag högaktar de olika samtida stråkkvartetter som utgår från det klassiska formatet men experimenterar gränslöst med genrer och därmed utmanar den puritanska formeln mot spännande klangfält. Där finns också Amarillo-kvartetten, Brodsky-kvartetten och inte minst våra egna Fläskkvartetten.

MALINS DAG

Grattis till Malin, 22 år idag!

DOKUMENTÄREN OM STEN BROMAN

Det är en kulturgärning av Carin Bräck och Stefan Karlsson att ha gjort en dokumentärfilm om Sten Broman, "Jag är sån här" (SVT2 24 april 2011). Och roligt att de lyckats så bra. Ingen devot hyllning, ingen nidbild - utan ett mångfacetterat porträtt av denne märklige, motsägelsefulle getabock och personlighet.

För nog är annars Sten Broman (1902-1983) bortglömd och nära nog okänd idag. Hans färglysande kändisskap på 1960- och 70-talen hängde ihop med att han var programledare för "Musikfrågan Kontrapunkt". Det var i TV-monopolets tid, och nära nog halva svenska folket satt klistrade framför burken när nordiska expertlag tävlade i klassisk musikhistoria och klurade på svåra frågor om kyrkomusik av Schütz och stråkkvartetter av Schönberg. Progamidén hade varit omöjlig om det inte varit för halvgalne geniet Broman.

Han berättade historier och lockade till skratt. Han hade bestämda åsikter om allting. Dömde ut, hånade och var elak. Det kunde handla om musiksmak, matlagning, språkvård eller vad som helst. Skrupelfri kultursnobb med elitistisk kultursyn. Många var säkert rädda för honom. Men han var rolig. Han var vass. Så'nt var tacksamt. Dessutom såg han kufisk ut. Egendesignade kostymer i lila och gulrutigt, i en tid när herrar skulle se diskreta ut. Och bockskägg som färstärkte hans vassa profil.



Men det var som mediaperson och excentriker han blev känd. Just de rollerna var nog inga han själv rankade särskilt högt. De kom på köpet. Nej - han själv var ju först och främst TONSÄTTAREN STEN BROMAN. Kompositören, avantgardisten. Sedan musikforskaren, dirigenten, altviolinisten. Och därefter gourmeten (matsnobben), livsnjutaren och boksamlaren. Någonstans i slutet kom väl tv-kändisen.

Och hur var då tonsättaren Broman? Han fick inte särskit mycket uppmärksamhet i den rollen under sin livstid. Det bekom honom inte. Han tillhörde AVANTGARDET. Och han var sannerligen radikal i sitt tonspråk. Snappade upp strömmar från Ligeti, Penderecki, Stockhausen och andra. Experimenterade med seriell teknik och tonband. Svår, otillgänglig, elitistisk och missförstådd. Men han var lugn. Han var ju före sin tid. Erkännandet skulle komma efter hans död. Trodde han.

Musikkritikern Carlhåkan Larsén säger i dokumentären att istället har tiden gått förbi kompositören Broman. Han var skicklig på att fånga upp influenser, men lyckades inte ingjuta sin egen personlighet i musiken. Det blir andrahandsverk (detta fritt refererat).

Jag har inte hört många kompositioner av Sten Broman. Men det har nog ingen. Nästan inget finns inspelat på skiva och inget framförs på konserthusen. Av de brottstycken jag hört av hans "Musica Cathedralis" (1973) för jätteorkester, jättekör, solister, orgel, tonband och kyrkklockor (puh...), framgår med all tydlighet att kostymen är några nummer för stor och musiken dignar under sin egen tyngd. I Grammofonarkivets databas Gamba finns nästan ingenting alls av Broman mer än komiska körstycket "Dolly", som han skrev på skämt.

Det finns något tragiskt i det här. Kultursnobben, avantgardisten som tror sig vara före sin tid. Men som kalkylerat fel och bara hamnar i diket i historiens gång. Istället är det faktsikt just TV-personligheten Broman som lyser. Rolig och motsägelsefull. Med ultraradikal musiksyn. Men med en kvinnosyn från 1800-talet.