DOKUMENTÄREN OM STEN BROMAN

Det är en kulturgärning av Carin Bräck och Stefan Karlsson att ha gjort en dokumentärfilm om Sten Broman, "Jag är sån här" (SVT2 24 april 2011). Och roligt att de lyckats så bra. Ingen devot hyllning, ingen nidbild - utan ett mångfacetterat porträtt av denne märklige, motsägelsefulle getabock och personlighet.

För nog är annars Sten Broman (1902-1983) bortglömd och nära nog okänd idag. Hans färglysande kändisskap på 1960- och 70-talen hängde ihop med att han var programledare för "Musikfrågan Kontrapunkt". Det var i TV-monopolets tid, och nära nog halva svenska folket satt klistrade framför burken när nordiska expertlag tävlade i klassisk musikhistoria och klurade på svåra frågor om kyrkomusik av Schütz och stråkkvartetter av Schönberg. Progamidén hade varit omöjlig om det inte varit för halvgalne geniet Broman.

Han berättade historier och lockade till skratt. Han hade bestämda åsikter om allting. Dömde ut, hånade och var elak. Det kunde handla om musiksmak, matlagning, språkvård eller vad som helst. Skrupelfri kultursnobb med elitistisk kultursyn. Många var säkert rädda för honom. Men han var rolig. Han var vass. Så'nt var tacksamt. Dessutom såg han kufisk ut. Egendesignade kostymer i lila och gulrutigt, i en tid när herrar skulle se diskreta ut. Och bockskägg som färstärkte hans vassa profil.



Men det var som mediaperson och excentriker han blev känd. Just de rollerna var nog inga han själv rankade särskilt högt. De kom på köpet. Nej - han själv var ju först och främst TONSÄTTAREN STEN BROMAN. Kompositören, avantgardisten. Sedan musikforskaren, dirigenten, altviolinisten. Och därefter gourmeten (matsnobben), livsnjutaren och boksamlaren. Någonstans i slutet kom väl tv-kändisen.

Och hur var då tonsättaren Broman? Han fick inte särskit mycket uppmärksamhet i den rollen under sin livstid. Det bekom honom inte. Han tillhörde AVANTGARDET. Och han var sannerligen radikal i sitt tonspråk. Snappade upp strömmar från Ligeti, Penderecki, Stockhausen och andra. Experimenterade med seriell teknik och tonband. Svår, otillgänglig, elitistisk och missförstådd. Men han var lugn. Han var ju före sin tid. Erkännandet skulle komma efter hans död. Trodde han.

Musikkritikern Carlhåkan Larsén säger i dokumentären att istället har tiden gått förbi kompositören Broman. Han var skicklig på att fånga upp influenser, men lyckades inte ingjuta sin egen personlighet i musiken. Det blir andrahandsverk (detta fritt refererat).

Jag har inte hört många kompositioner av Sten Broman. Men det har nog ingen. Nästan inget finns inspelat på skiva och inget framförs på konserthusen. Av de brottstycken jag hört av hans "Musica Cathedralis" (1973) för jätteorkester, jättekör, solister, orgel, tonband och kyrkklockor (puh...), framgår med all tydlighet att kostymen är några nummer för stor och musiken dignar under sin egen tyngd. I Grammofonarkivets databas Gamba finns nästan ingenting alls av Broman mer än komiska körstycket "Dolly", som han skrev på skämt.

Det finns något tragiskt i det här. Kultursnobben, avantgardisten som tror sig vara före sin tid. Men som kalkylerat fel och bara hamnar i diket i historiens gång. Istället är det faktsikt just TV-personligheten Broman som lyser. Rolig och motsägelsefull. Med ultraradikal musiksyn. Men med en kvinnosyn från 1800-talet.