SVENSK PROGRESSIV ROCK - I RÄTT BEMÄRKELSE

Två underskattade skivor från det svenska 70-talet når till min kammare. Två grupper som stod för en musikaliskt driven, framstegsvänlig instrumentalmusik (enligt den internationella termen "progressive rock" snarare än vad den svenska termen "progg" kom att stå för).

Fläsket Brinner, den flexibla jazzrock-kvintetten som är så märligt lite dokumenterad. De gjorde på sin tid bara två skivor. Den andra var denna dubbel-LP "Fläsket" (Ljudspår, 1972). Första delen, som är studio-inspelad, är ett mästerverk. Snabba, melodiösa slingor och rytmer i ett tonspråk inspirerat av Frank Zappa, men med en mycket personlig särprägel. Av och till gästade Mikael Ramel, Bosse Hansson och andra musiker.

Kunde varit fem poäng, men tyvärr tyngs albumet av en andra live-del som inte alls är bra. Dels låter liveljudet illa och andas för mycket flumrock. Dels saknas där saxofon och hammondorgel, viktiga färger i Fläsket Brinners palett.



Den andra skivan är gruppen Ragnarök från Kalmar, och deras självbetitlade debutalbum (Silence, 1976). Hade inte hört den på länge och trodde att musiken skulle kännas tidsbunden - så som det tidstypiskt tråkiga akvarell-omslaget. Så fel, så fel. Peter Bryngelsson, Peder Nabo, Henrik Strindberg väver en fullständigt tidlös, lågmäld meditationsmusik med en stor skönhet. Klanger av akustiska gitarrer, flöjt och elpiano i en stämning av höstkulna promenader och stramt blågrå kolorit med vattenpussar på lantliga stigar. Inte helt olik de kvaliteter jazzskivorna på ECM kan uppvisa.