GÖSTA NYSTROEM - HAVSSYMFONIN IGEN

Jag har sagt det förr. Gösta Nystroem (1890-1966) är min favoritkompositör. Hans dyningstunga, mäktiga tonspråk, ständiga havsvisioner och sköna konstnärssjäl har följt mig genom åren. Den tredje symfonin, "Sinfonia del Mare" (1948) är mitt favoritverk. Hans oljemålningar, teckningar och självbiografin "Allt jag minns är lust och ljust" (postumt 1968) kompletterar, liksom "Ishavet" (1925) och de första symfonierna.

Sedan är allt inte lika bra. Det finns gott om tråkiga Nystroem-verk. Men det som är bra det är riktigt bra. Och personligt. Tills nyligen hade jag mest hört "Sinfonia del Mare" i den underbara inspelningen från 1971 med Stig Westerberg, Elisabeth Söderström som sopransolist, och Sveriges Radios Symfoniorkester (ursprungligen på Swedish Society Discofil).

För drygt 10 år sedan kom ytterligare en inspelning, som har nått mig först nu. Evgenij Svetlanov dirigerar, återigen Radiosymfonikerna. Nu också med Radiokörens damer i "Förspel till Stormen" (1934). En övertygande öppning. Charlotte Hellekant är solist i "Sånger vid havet" (1943).

Så långt allt bra. Men sedan kommer "Sinfonia del Mare" och då faller allt platt till marken. Musiken flyter trögt, tungfotat och utan spänning. Hur svårt kan det vara att havet måste gunga? Sjöhävningen ska kännas i rytmen och melodiken.

Det tycks vara lika svårt som många dirigenter har med inledande "Sinbad Sjöfararen och havet" ur "Schéhérazade" av Rimskij-Korsakoff. Nå, hur som helst. Nystroem-skivan (bilden) är utgiven på Musica Sveciae 2000.