1930-TALET - JAZZ OCH "STENKAKOR"

Mitt 30-tal blir en mix av avantgarde, swingjazz, Evert Taube-ballader och jönsiga gamla schlagers. Likaväl som som inom filmen låg klyftorna vidöppna mellan "konst" och folklighet. Jazzhistoria med Louis Armstrong, Duke Ellington, Billie Holiday och Django Reinhardt är så oerhört uppfriskande efter alla långsamma och seriösa djupdykningar.


Men roliga är också alla de gamla "stenkakor", svenska schlagers av Jules Sylvain, Kai Gullmar, Ernst Rolf eller Lasse Dahlquist som ibland kan hittas som samlingsskivor som "Odeon-kavalkaden" eller "Svenska sångfavoriter". En utrotningshotad kulturskatt som i radion bara kan höras i Anders Eldemans "Da Capo" (Sveriges Radio P4). Gamla låtar njutbara på samma sätt som gamla journalfilmer från SF är njutbara. Som tidsmarkörer. Men också som fulländade melodier och för sina fina, utmejslade arrangemang. "Underhållningsorkester" - vilken ädel, antik resurs.

Och solisterna! (Nu räknar jag inte Evert Taube för han har kvaliteter i en egen dimension). Men Ulla Billquist - subtil och lätt att bli förälskad i. Ernst Rolf - hysteriskt övertydlig men en pionjär före alla andra. Zarah Leander - som jag alltid är kluven till. Harry Brandelius - så hemvävt sentimental. Och så Edvard Persson. Kan man lyssna på Edvard Perssons Skåne-patriotiska komplex i en tid då SD har tagit sig in i riksdagen? Jo, jag har faktiskt inga problem med det. Det är visor av sin tid, där texterna faktiskt speglar världsläget. "Där ute rustar världen, men här rustar vi / hos Kalle..." Spräng eventuella fördomar och upptäck tidsikonen Edvard Persson och hans märkliga visor (ofta av Lasse Dahlqvist). Peps är en av dem som gjor det.

Louis Armstrong - "Ken Burn's Jazz" (Columbia saml-CD 2000)
Edvard Persson - "Svenska sångfavoriter" (Odeon-EMI saml-cd 1994)

RAVEL, GERSHWIN, SJOSTAKOVITJ OCH ANDRA

Först Jean Sibelius Symfoni nr 5, Ess-dur (1919), som är solklar. Kristallklar. En efterhängsen senromantiker så nordiskt frostig. Så modigt växande. Sibeliuskt tungsint, men ändå han ljusaste symfoni. Hör de envist upprepade hornfanfarerna i finalsatsen. Det är stort.

Maurice Ravel brukar jag räkna som favoritkompositör. Men tre CD blev för mycket. Så länge det gäller "Bolero", "Pavane", "La Valse" och "Rapsodie Espagnol" - och särskilt då i tolkningar av Seiji Ozawa på DG - är det grandiost, läckert, temperamentsfullt, färgstarkt i orkesterkoloriten. Men andra stycken som "Valses nobles et sentimentales", "Alborada del Gracioso" och "Daphnis et Chlöe" var faktiskt inte lika kul. Särskilt inte i tama tolkningar av Daniel Barenboim eller André Previn. Ravels musik ligger ofta och pyr under ytan, för att våldsamt flamma upp. Då gäller det att det finns temperament och klarhet.

Så mycket roligare med George Gershwin. Favoriterna "Rhapsody in blue" och "An American in Paris". Fulladdad orkester, lekfullhet, jazz och symfoni i lycklig förening. Speciellt med Stanley Black och London Festival Orchestra i den (både musikaliskt och ljudtekniskt) helt suveräna inspelningen, urspr på Decca 1966.

Från New York till Sovjetunionen vid samma tid. Dmitrij Sjostakovitj futuristiska Symfoni nr 2, "Till Oktoberrevolutionen" (1927). Med jättelik kör, fabriksvissla och allt. Kontroversiell men bara helt underbar.

Darius Milhaud skrev sin miniatyr Konsert för slagverk och liten orkester 1930. Intressant för oss som gillar slagverk men rätt haltande som komposition. En första sats som är rapp, en andra sats som hänger i luften, sedan...slutar det. Saknas en sammanbindande tredje sats. Hörde den i två inspelningar, med finske Rainer Kuisma och med skotskan Evelyn Glennie. Mer krut i den senare.

Så till sist, pianokonserter med fine, franske pianisten Philippe Entremont. Det är Gershwins Pianokonsert i F-dur (1925), en rak fortsättning på "Rhapsody in blue". Och Ravels båda pianokonserter, den ljusa, briljanta nr 1 G-dur. Och den tyngre, mera ångestbekämpande nr 2, för vänster hand. Båda från 1931. Vänsterhandskonserten skriven för en krigsskadad pianist och vän till Ravel. På denna skiva stämmer ALLTING. Det är så bra som det bara kan.
(Bild: Sistnämnda skiva, här utgiven på Sony 2000).

MARKERING

mot SD, dagen efter valet. Förstämning råder i landet.

AVBRÄCK

denna förvirrade valdag. Och ännu ett avbrott från musikkronologin. Blev oändligt glad åt en beställd CD från Mega. The Ventures, "Walk, don't run! - All Time Greatest Hits" (EMI saml-CD 1989). I stort sett en rekonstruktion av ursprungliga debut-LP:n "Walk, don't run!" (1960). Ståltrådspop. Tidstypisk kitch med svajarm. Äkta skräpmusik från 1960. Befriande!

MINNESSTUND, EN BLÅSIG DAG NÄRA HAVET

"Maj på Malö, vackra Maj / dej vill alla böljor smeka,
när du kommer i din eka / och förtöjer den på svaj.
Hoppar iland, smidig och grann,
blåögd och brun / med små, små fjun.
På ejderdun / vilar du i mina drömmar,
flicka från Malö strömmar."

Evert Taube, ur "Maj på Malö", från "Ballader i Bohuslän", 1943.
(Bild: Evert Taube - "Evert Taube 1928-1949", Scana saml-3CD-box 2000).

MÄSTAREN STRAVINSKIJ!!!

Det var skönt att nå fram till Debussy efter all nationalromanik. Claude Debussys musik är mild vacker. Men det är ändå MODERNISM, jämfört med Hugo Alfvéns kulturkonservatism. Debussys impressionism är gnistrande, skissartad, klangskön i sina läckra instrumenteringar: "La Mer", "Tre Nocturner" och "Förspel till en fauns eftermiddag".

Men höjdpunkterna blev ändå nydanaren Igor Stravinskij som vände upp och ner på allt under 1910-talet. Magiskt vackra "Eldfågeln" (sviten), som ännu skimrar av någon slags impressionism - fast med temperament. "Petrusjka", balettmusiken från 1911 som är hur läcker som helst. Där sätter Stravinskij sin standard med den ryska folklorismen, det rappa temperamentet, avancerade rytmiken och det typiskt "tillknycklade" tonspråket (som har paritet med Picassos och Braques bildkonst vid samma tid).

Om den revolutionära kraften och brutala modernismen i "Våroffer" (1913) kan man tala hur länge som helst. Och om den ökända, mytomspunna skandalpremiären i Paris (se filmen "Coco och Igor" där den är iscensatt trovärdigt).
Mera överraskande för mig var då den raffinerade kammarsviten "Historien om en soldat" (1918). Bisarrt humoristisk, drastiskt "tillknycklad". Har man som jag lyssnat sig sönder på Zappa hela livet är "Historien om en soldat" som att komma hem igen.

Samtliga nämnda hörde jag i Columbias utmärkta serie "Stravinsky conducts Stravinsky", alltså med numera husguden själv som dirigent. Ett plus också att man får melodramen "Historien om en soldat" i version UTAN deklamerande skådespelare. För sådana inspelningar blir inte lika kul.

NATIONALROMANTIK

Jag är helt inne i det klassiska och det känns emellanåt tungt. Men vid senromantik och nationalromantik runt ca 1880-talet börjar jag känna mig helt hemma igen. Mozart i all ära, men jag är ju intresserad av slagverk och tromboner, och då börjar det hända mera här.

Rimskij-Korsakoffs "Scheherezade", en självklar klassiker, också för egen del. Härligt orkestrerad. Mäktig. Fantasifull. Vacker. "Exotisk" på unket 1800-talsvis. Men varför ska det alltid vara så förbannat problematiskt att hitta bra inspelningar av detta verk? Det blir ofta för trögt och för långsamt. Havet ska ju gunga, för tusan! Mera sjögång i första satsen! Ernest Ansermet tycker jag lyckas förhållandevis mest hyfsat.

Griegs "Peer Gynt"-sviter är bra i norsk inspelning med Ole Kristian Ruud. Erik Satie förebådar impressionismen med
sina sköna, lättsamma pianomålningar i briljant tolkning av Philippe Entremont. Dvoraks "Nya Världen" och Tjajkovskijs dödssymfoni "Pathètique" är två juveler från samma år, 1893, och båda helt orubbligt självklara i sin stolthet av senromantikens högtidsperiod. Hör tromboner som vrålar av ångest "Pathètique"-symfonins första sats!

Så är jag framme vid Hugo Alfvén och förra sekelskiftet. Vid det laget längtar jag efter modernism, och Alfvéns kulturkonservatism känns lätt besvärande. Sviterna "Bergakungen" och "Den förlorade sonen" är verkligen inte mycket att hänga i julgranen.

Men annorlunda är det med inspelningarna på den nu tyvärr sorgligt utgångna vinylen (bilden) med snyggt designat, välvalt Zorn-omslag. (Då Swedish Society Discofil LP, 1960). Den skivan blev på CD-tiden uppsplittrad på olika utgåvor. På LP:n fanns tre Alfvén-verk i lyckad kombination. Först präktigt konservativa "Festspel" (till Dramatens invigning 1908), med feta brasstämmor. Därefter den välkända inspelningen av "Midsommarvaka" som Alfvén dirigerar med Hovkapellet (första svenska stereoinspelningen). Ett under av spelglädje och lekfullhet. Till sist den mindre kända, mera tungsinta och svårmodiga, men oändligt vackra "Dalarapsodi", komponerad så sent som på 30-talet. Den liksom "Festspel" med Stig Westerberg och Stockholms Filharmoniker. En fin vinylskiva som jag rekonstruerat via spellista.

KRONOLOGI - BAROCK till ROMANTIK

Och det blir massiva upplevelser. Via Bach, Brandenburg-konserter och "Goldberg-variationerna" med Glenn Gould som är klockrena. Vivaldis "Årstider" som jag tidigare fnyst åt. Känts för mainstream, för gulligt. Jo visst kan det smaka så med öppningen av "Våren". Sönderspelad, men hör sedan t.ex. lågmälda mellansatsen i "Sommaren".

Så Mozarts symfonier (nr 35 "Haeffner" och nr 41 "Jupiter" är favoriter). Beethovens 5, 6 och 9 (saknar tyvärr 7). Jaja, jag vet att det här är allmängods för många. För mig är det förträngda skatter som kommer upp i sin dager.

Schuberts 8 är bra men Mendelssohn är inte fullt lika kul. Då är det desto mer hänförande att njuta av vansinnet, kraften och berusningen i Berliozs påtända "Symphonie Fantastique" från 1830. Världens första psykedeliska musik. Programsymfonin bygger på ett opiumrus. Och franska juli-revolutionens våld hänger som en skugga över orkesterdramatiken.


Nervärvning. Plats för Chopin. Helt suveräna Frédéric Chopin. Och ingen spelar Chopin så bra som Vladimir Ashkenazy. Vilket lyckokast att jag hittade denna dubbel-CD på FNAC i Barcelona. "Regndroppspreludiet"! (Svårt att urskilja när centrifugen brummade i tvättstugan).

Wagners orkestersatser ger mig kluvna känslor. Fascination inför det överdrivna, kusliga. Tills jag börjar läsa på om hans ideologi och känner avsmak.
Men efter andra block av opera (Verdi, Puccini, Bizet, Délibes osv) faller jag pladask. Jag som tills nyligen trodde att jag hade spärrar mot opera. Mot musikdramatik och mot vokal, klassisk musik överhuvudtaget.


Men inte helt fel att sedan runda av med pianoversionen (originalet) av Modest Musorgskijs "Tavlor på en utställning" med fine pianisten Barry Douglas (mycket bättre än Alfred Brendels livlösa tolkning som jag tidigare hört.

Bilder:
Glenn Gould - J.S. Bach "The Goldberg Variations" (CBS CD, utg 1992)
Vladimir Ashkenazy - "Essential Chopin" (Decca 2CD, utg 2003)
Barry Adams - Mussorgsky "Pictures at an exhibition" (RCA CD 1990)

FRÅN BEGYNNELSEN...I LURAR!

Jo, så här är det. Istället för att bara lyssna på slumpval låtar ur en stor musiksamling i MP3 (med alla roliga krockar och oväntade möten det ger, Blå Tåget följt av Frank Sinatra, Beethoven mot Sven-Ingvars, Angelique Kidjo och sedan Karl Gerhard osv.), så kör jag nu en omväxling under tunga höstveckor genom att istället lyssna igenom ALLA album. Och det kronologiskt! Det är garanterat nördigt och det ger stora musikupplevelser i vardagen.

Började således från begynnelsen. Ulsamer Collegium, Collegium Terpsichore och Praetorius Concort spelade renässans- och förbarockmusik så bra som inga andra. Bland annat från det underbara albumet med Collegium Terpsichore - "Tanzmusik der Praetorius-Zeit" (ursprungligen utgivet som Archive Produktion LP 1961, bilden). Det är lekfull, musikantisk, befriande enkel dansmusik från brytningen mellan 1500- och 1600-tal. Men Ulsamers skarpa blåsinstrument ekade i mitt huvud.