Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

onsdag, september 22, 2010


RAVEL, GERSHWIN, SJOSTAKOVITJ OCH ANDRA

Först Jean Sibelius Symfoni nr 5, Ess-dur (1919), som är solklar. Kristallklar. En efterhängsen senromantiker så nordiskt frostig. Så modigt växande. Sibeliuskt tungsint, men ändå han ljusaste symfoni. Hör de envist upprepade hornfanfarerna i finalsatsen. Det är stort.

Maurice Ravel brukar jag räkna som favoritkompositör. Men tre CD blev för mycket. Så länge det gäller "Bolero", "Pavane", "La Valse" och "Rapsodie Espagnol" - och särskilt då i tolkningar av Seiji Ozawa på DG - är det grandiost, läckert, temperamentsfullt, färgstarkt i orkesterkoloriten. Men andra stycken som "Valses nobles et sentimentales", "Alborada del Gracioso" och "Daphnis et Chlöe" var faktiskt inte lika kul. Särskilt inte i tama tolkningar av Daniel Barenboim eller André Previn. Ravels musik ligger ofta och pyr under ytan, för att våldsamt flamma upp. Då gäller det att det finns temperament och klarhet.

Så mycket roligare med George Gershwin. Favoriterna "Rhapsody in blue" och "An American in Paris". Fulladdad orkester, lekfullhet, jazz och symfoni i lycklig förening. Speciellt med Stanley Black och London Festival Orchestra i den (både musikaliskt och ljudtekniskt) helt suveräna inspelningen, urspr på Decca 1966.

Från New York till Sovjetunionen vid samma tid. Dmitrij Sjostakovitj futuristiska Symfoni nr 2, "Till Oktoberrevolutionen" (1927). Med jättelik kör, fabriksvissla och allt. Kontroversiell men bara helt underbar.

Darius Milhaud skrev sin miniatyr Konsert för slagverk och liten orkester 1930. Intressant för oss som gillar slagverk men rätt haltande som komposition. En första sats som är rapp, en andra sats som hänger i luften, sedan...slutar det. Saknas en sammanbindande tredje sats. Hörde den i två inspelningar, med finske Rainer Kuisma och med skotskan Evelyn Glennie. Mer krut i den senare.

Så till sist, pianokonserter med fine, franske pianisten Philippe Entremont. Det är Gershwins Pianokonsert i F-dur (1925), en rak fortsättning på "Rhapsody in blue". Och Ravels båda pianokonserter, den ljusa, briljanta nr 1 G-dur. Och den tyngre, mera ångestbekämpande nr 2, för vänster hand. Båda från 1931. Vänsterhandskonserten skriven för en krigsskadad pianist och vän till Ravel. På denna skiva stämmer ALLTING. Det är så bra som det bara kan.
(Bild: Sistnämnda skiva, här utgiven på Sony 2000).