MÄSTAREN STRAVINSKIJ!!!

Det var skönt att nå fram till Debussy efter all nationalromanik. Claude Debussys musik är mild vacker. Men det är ändå MODERNISM, jämfört med Hugo Alfvéns kulturkonservatism. Debussys impressionism är gnistrande, skissartad, klangskön i sina läckra instrumenteringar: "La Mer", "Tre Nocturner" och "Förspel till en fauns eftermiddag".

Men höjdpunkterna blev ändå nydanaren Igor Stravinskij som vände upp och ner på allt under 1910-talet. Magiskt vackra "Eldfågeln" (sviten), som ännu skimrar av någon slags impressionism - fast med temperament. "Petrusjka", balettmusiken från 1911 som är hur läcker som helst. Där sätter Stravinskij sin standard med den ryska folklorismen, det rappa temperamentet, avancerade rytmiken och det typiskt "tillknycklade" tonspråket (som har paritet med Picassos och Braques bildkonst vid samma tid).

Om den revolutionära kraften och brutala modernismen i "Våroffer" (1913) kan man tala hur länge som helst. Och om den ökända, mytomspunna skandalpremiären i Paris (se filmen "Coco och Igor" där den är iscensatt trovärdigt).
Mera överraskande för mig var då den raffinerade kammarsviten "Historien om en soldat" (1918). Bisarrt humoristisk, drastiskt "tillknycklad". Har man som jag lyssnat sig sönder på Zappa hela livet är "Historien om en soldat" som att komma hem igen.

Samtliga nämnda hörde jag i Columbias utmärkta serie "Stravinsky conducts Stravinsky", alltså med numera husguden själv som dirigent. Ett plus också att man får melodramen "Historien om en soldat" i version UTAN deklamerande skådespelare. För sådana inspelningar blir inte lika kul.