NATIONALROMANTIK

Jag är helt inne i det klassiska och det känns emellanåt tungt. Men vid senromantik och nationalromantik runt ca 1880-talet börjar jag känna mig helt hemma igen. Mozart i all ära, men jag är ju intresserad av slagverk och tromboner, och då börjar det hända mera här.

Rimskij-Korsakoffs "Scheherezade", en självklar klassiker, också för egen del. Härligt orkestrerad. Mäktig. Fantasifull. Vacker. "Exotisk" på unket 1800-talsvis. Men varför ska det alltid vara så förbannat problematiskt att hitta bra inspelningar av detta verk? Det blir ofta för trögt och för långsamt. Havet ska ju gunga, för tusan! Mera sjögång i första satsen! Ernest Ansermet tycker jag lyckas förhållandevis mest hyfsat.

Griegs "Peer Gynt"-sviter är bra i norsk inspelning med Ole Kristian Ruud. Erik Satie förebådar impressionismen med
sina sköna, lättsamma pianomålningar i briljant tolkning av Philippe Entremont. Dvoraks "Nya Världen" och Tjajkovskijs dödssymfoni "Pathètique" är två juveler från samma år, 1893, och båda helt orubbligt självklara i sin stolthet av senromantikens högtidsperiod. Hör tromboner som vrålar av ångest "Pathètique"-symfonins första sats!

Så är jag framme vid Hugo Alfvén och förra sekelskiftet. Vid det laget längtar jag efter modernism, och Alfvéns kulturkonservatism känns lätt besvärande. Sviterna "Bergakungen" och "Den förlorade sonen" är verkligen inte mycket att hänga i julgranen.

Men annorlunda är det med inspelningarna på den nu tyvärr sorgligt utgångna vinylen (bilden) med snyggt designat, välvalt Zorn-omslag. (Då Swedish Society Discofil LP, 1960). Den skivan blev på CD-tiden uppsplittrad på olika utgåvor. På LP:n fanns tre Alfvén-verk i lyckad kombination. Först präktigt konservativa "Festspel" (till Dramatens invigning 1908), med feta brasstämmor. Därefter den välkända inspelningen av "Midsommarvaka" som Alfvén dirigerar med Hovkapellet (första svenska stereoinspelningen). Ett under av spelglädje och lekfullhet. Till sist den mindre kända, mera tungsinta och svårmodiga, men oändligt vackra "Dalarapsodi", komponerad så sent som på 30-talet. Den liksom "Festspel" med Stig Westerberg och Stockholms Filharmoniker. En fin vinylskiva som jag rekonstruerat via spellista.