KRONOLOGI - BAROCK till ROMANTIK

Och det blir massiva upplevelser. Via Bach, Brandenburg-konserter och "Goldberg-variationerna" med Glenn Gould som är klockrena. Vivaldis "Årstider" som jag tidigare fnyst åt. Känts för mainstream, för gulligt. Jo visst kan det smaka så med öppningen av "Våren". Sönderspelad, men hör sedan t.ex. lågmälda mellansatsen i "Sommaren".

Så Mozarts symfonier (nr 35 "Haeffner" och nr 41 "Jupiter" är favoriter). Beethovens 5, 6 och 9 (saknar tyvärr 7). Jaja, jag vet att det här är allmängods för många. För mig är det förträngda skatter som kommer upp i sin dager.

Schuberts 8 är bra men Mendelssohn är inte fullt lika kul. Då är det desto mer hänförande att njuta av vansinnet, kraften och berusningen i Berliozs påtända "Symphonie Fantastique" från 1830. Världens första psykedeliska musik. Programsymfonin bygger på ett opiumrus. Och franska juli-revolutionens våld hänger som en skugga över orkesterdramatiken.


Nervärvning. Plats för Chopin. Helt suveräna Frédéric Chopin. Och ingen spelar Chopin så bra som Vladimir Ashkenazy. Vilket lyckokast att jag hittade denna dubbel-CD på FNAC i Barcelona. "Regndroppspreludiet"! (Svårt att urskilja när centrifugen brummade i tvättstugan).

Wagners orkestersatser ger mig kluvna känslor. Fascination inför det överdrivna, kusliga. Tills jag börjar läsa på om hans ideologi och känner avsmak.
Men efter andra block av opera (Verdi, Puccini, Bizet, Délibes osv) faller jag pladask. Jag som tills nyligen trodde att jag hade spärrar mot opera. Mot musikdramatik och mot vokal, klassisk musik överhuvudtaget.


Men inte helt fel att sedan runda av med pianoversionen (originalet) av Modest Musorgskijs "Tavlor på en utställning" med fine pianisten Barry Douglas (mycket bättre än Alfred Brendels livlösa tolkning som jag tidigare hört.

Bilder:
Glenn Gould - J.S. Bach "The Goldberg Variations" (CBS CD, utg 1992)
Vladimir Ashkenazy - "Essential Chopin" (Decca 2CD, utg 2003)
Barry Adams - Mussorgsky "Pictures at an exhibition" (RCA CD 1990)