BO HANSSON DÖD

Få svenska grupper är så mytomspunna som Hansson & Karlsson. Orgel-trummor-duon Bo Hansson och Janne Carlsson ("Loffe") kunde åstadkomma helt explosiva, psykedeliska orgelkaskader i långa låtar som expanderade i sina stegringar. Det var några år i slutet på 60-talet, och deras tre LP-album är förmodligen bara antydningar av hur de kunde låta live. Mest känt är det första, "Monument" (Polydor LP 1967). Då långt före sin tid.

Min gamle vän Blomma berättade en gång att han hade sett Jimi Hendrix tre gånger live i Sverige när det begav sig. Första gången var bra och tredje var bra. Men andra gången hände det att Hansson & Karlsson var förband, och de hade spelat ut honom fullständigt. Hendrix hade känt det själv. När det var hans tur att spela var kulmen redan nådd och hade inte mycket att komma med. Det är en av många underbara historier gett H&K kultstatus och respekt.


Men Hansson & Karlsson blev en kort epok och de två gick skilda vägar (väldigt skilda vägar). Strax blev Bo Hansson världsberömd "i det tysta" med sina trolskt vackert stämningsmättade skivor som "Sagan om Ringen" och "Ur trollkarlens hatt" (Silence LP 1970 resp 1972). Speciellt engelsmännen älskade Hanssons skivor. De harmoniserade väl med den tidens palett av Tolkien, fantasy och symfonirock. Själv var jag då rätt kluven till hans skivor. Idag hör man tidlösa kvaliteter i hans personliga tonspråk.

Nu är Bo Hansson borta och det är sorgligt. Förresten, varför hette duon Hansson & Karlsson med k, när Janne Carlsson stavar med c? Enkelt. Det berodde på en felstavad affisch. Och namnet satte sig snabbt.

HANSSON DE WOLFE REVISITED

Helt klart en överraskning. Hade länge avfärdat mina gamla 80-talsfavoriter Hansson De Wolfe United. För tidsbundna. Typiskt 80-tal. Jolmig tidsanda. Kostym istället för tröja. Softat sömniga. Men oj så fel jag hade! Då hittade de ett eget tonspråk, något som var nytt i Sverige runt 1980. Ett välproducerat sound med stråk av vemod som gav deras sånger ett dröjande, lite gåtfullt nattskimmer. Texter som först kunde verka knäppa, men som visade sig ha flera bottnar. Banalt och genialt. Och framför allt - bra sånger. Väl utmejslade, välskrivna sånger. Alla sjöngs av Lorne de Wolfes sammetsmjuka, sensuella röst.

Och nu är det inte första gången de förbryllar mig. När de dök upp då, kring 1980, var det märkligt att se Lorne De Wolfe och Claes Palmqvist (som jag kände väl till från folkproggbandet Contact, ni vet "Hon kom över mon" från tidigt 70-tal). Vilken utstuderat medveten kontrast! Här slickt uppklädda i kostym poserade de på skuggrika, svartvita omslag i någon slags reklamstil. Jojo, 1980 var det ju nya tider med "Satsa på dig själv". Ny musik för en ny tid.

Det fanns något både stötande och lockande i presentationen då. Men när jag började lyssna var jag fast. Framför allt skivorna "Existens maximum" (1981) och "Yes box allright" (1982) älskade jag. De blev soundtrack till mitt liv och mina upplevelser under det tidiga 80-talet.

Sedan blev det andra perioder, andra städer och andra kapitel i livet. Hansson De Wolfe försjönk i min glömska i en passivt orörd vinylsamling. Men nu råkar jag på dem igen. På denna, i och för sig gamla, men för mig nya och utmärkta samling: "Minnenas sorl, 1979-1985" (Odeon 1990). För första gången på evigheter hör jag "Ensam med dig vid ett fönsterbord", "Svalan", "Vita springare (i gryningen)" och "Var kommer barnen in". Låtar lika vackra som förtröstansfulla. Med kristallklart ljud och sparsmakade men ytterst välgjorda arrangemang. Och tvärt emot vad jag trodde - de har en tidlös kvalitet.

Som av en händelse. Nu är de på gång igen. Med en ny dubbelsamling, "Retrospektiv". Och tydligen också med ett nyinspelat album, "Elektrisk blå". Och Lorne De Wolfe ska fortsätta lika förföriskt vackert som han har spännande namn.

MILES ÅR 1956

Jaha, så fyller man lite år då. Den 19 april 1956 gifter sig filmstjärnan Grace Kelly med prins Rainer III av Monaco. Bland annat.

Och musikåret 1956 var inte bara Elvis Presley och Owe Thörnqvist (båda bra!), utan framför allt Miles Davis. Detta året spelade han in "Round 'bout midnight" (CBS LP 1956). En vackert melodiös balladskiva som var hans första på Columbia. Han skulle fortsätta ge ut framgångsrika skivor på CBS i nära 30 år, innan han bytte bolag.

Och musikåret 1956 var också Povel Ramel, Jussi Björling, Louis Armstrong, Frank Sinatra, Muddy Waters, Sonny Rollins, Little Richard och mycket, mycket annat. Jaja, sådär kan man ju fortsätta att rabbla.

CHICK COREA, PIANO

Chick Corea är en av mina favoritmusiker alla kategorier. Jazzmusiker och pianovirtuos av det oförskämt begåvade slaget som obekymrat sprutar ur sig de mest lekfulla, briljanta, snabbspelade och välbalanserade pianokrevader man kan tänka sig. Att hans närmast övermänskliga begåvning kan ha koppling till hans övertygelse som scientolog är något jag helst vill slippa tänka på.

Nej, låt oss njuta av musiken istället. För DEN är bra. Den är förbannat bra. När Chick Corea spelade elektriskt uppdriven jazzrock / fusion med kvartetten Return to Forever kunde man uppfatta det som häftigt eller tröttsamt, allt efter humör. När han spelade Braziljazz med sångerskan Flora Purim kunde det vara läckert eller såsigt. När han arrangerade "sagojazz" för stråkar, brass, jazzgrupp och sopranen Gayle Moran kunde det vara storartat arrangerat men också dra för mycket åt musikal.


Men BÄST, BÄST var Chick Corea när han satt helt ensam vid en flygel i ett stort vitt rum. Han två volymer av "Piano improvisations" (ECM 2 LP 1971) är det absolut vackraste och fulländat konstnärliga man kan tänka sig. Samtidigt klart melodiskt koncentrerat, jämfört med rivalen Keith Jarretts alltför långa utsvävningar.

Hur Chick Corea låter nuförtiden har jag ingen aning om. Allt det här sagda refererar till 1970-talet. Jag jag har anledning att tro att han är sig lik.

HISTORISKT DATUM

10 april: Idag exakt 40 år sedan Paul McCartney gick upp på någon redaktion i London och deklarerade: "Jag lämnar The Beatles. The Beatles existerar inte längre".

BLOOD, SWEAT & TEARS X 6

Jodå, jag envisas med att verkligen gilla dem; Blood, Sweat & Tears. Fast de länge varit "ute" och närmast bortglömda. Jag älskar alltjämt deras skivor, i synnerhet de tre första. Och jag hävdar att i fråga om arrangemang är de oöverträffade. Nu finns i alla fall deras FEM första tillgängliga i en liten box i Columbias serie "Original Album Classics". Lägg till "No Sweat" och man får en intressant utveckling av gruppen. Skivorna efter 1973 är av mindre intresse. Men från början då, Let's go!

CHILD IS FATHER TO THE MAN (1968)
Debut-LP:n skiljer sig från de andra. Här är Al Kooper primus motor, men även Steve Katz har stort utrymme. Det är 1968 och fortfarande psychedelia i tiden. Al Koopers galna, infallsrika kreativitet är på topp. Jazzinfluerade blåsarrangemang var något nytt. Här finns underbara knäppheter som "House in the country". Och varmt bluesiga jazzrocknummer som "Something's going on" och "I love you more than you'll never know". Fem poäng!

BLOOD, SWEAT & TEARS (1969)
Andra albumet innebar stora genombrottet. Kooper har redan slutat och ersatts av färgstarke macho-sångaren David Clayton-Thomas. Psychedelian är bortrensad. Istället finns klara, proffsiga arrangemang i en snyggt upplagd helhet. Från svängiga jazzrocksånger som "You've made me so very happy", "Smiling phases" och "Spinning wheel". Till vackra Satie-ramen och ett längre jazznummer där framför allt Fred Lipsius briljerar på altsax. Också klart fem poäng. Fast med helt annan karaktär än förra.

BLOOD, SWEAT & TEARS 3 (1970)
Trean är däremot en rak fortsättning på tvåan. Samma sättning i niomannabandet. Och B,S&T har också här specialiserat sig på coverlåtar i mycket personliga gestalningar. Fantastiska versioner av "Hi-de-ho", "Fire and rain" och "40.000 headmen". Bara den märkliga utbyggnaden av Stones "Sympathy for the devil" balanserar väl på gränsen till det överarbetade. Men den funkar. Och i egna, storbandssvängande "Lucretia MacEvil"-sviten får Lew Soloff blomstra på trumpetsolo.

B,S&T 4 (1971)
Här har bandet tappat energi. Samma klarhet i arrangemang. Men låtarna och helheten har inte samma fräschör. Dessutom har skivan ett trist omslag, men det är ju en annan sak. Dock saknas inte ljuspunkter. Inledande "Go down gamlin'" är den tyngsta, tuffaste och fräckaste låt de gjort (med Clayton-Thomas på hårdrockgitarr!). Mera så'nt!. Och "Lisa, listen to me" är en bedårande fin poplåt.

NEW BLOOD (1972)
Det gällde att förnya sig. Och nu sadlade man om ordentligt. Gruppens instrument-besättning behölls. Men halva personalen byttes ut. Det är här vår egen svenske gitarrist Georg Wadenius "Jojje" gör entré i bandet. Nye sångaren Jerry Fisher är skicklig vokalt men inte särskilt färgstark. Det bästa här är blåsarrangemangen som nu utvecklats till konstfulla vävnader (hör "I can't move no mountains"!). Inte minst trombonisten Dave Bargeron är en klippa. Bland annat när han byter till att spela bastuba! Och man gör även försök med längre, jazziga utflykter. Men som helthet är "New Blood" ändå en rätt blek skiva. Trots titeln.


Utanför boxen:
NO SWEAT (CBS LP 1973)
Är titeln (och bastufotot) ett svar på den kritik som B,S&T redan hade dragit på sig? Eller bara en simpel ordlek? För visst har deras täta arrangemang och slicka ljuddesign nu lutning mot det strömlinjeformade. Men det stör mig inte. För här finns samtidigt ett pärlband av utmärkta låtar, ofta med dragning åt gospel. Och arr:en är fulla av små finesser. På många sätt är "No Sweat" mer lyckad än "New Blood". Mer inriktning på korta sångnummer, mindre på utflykter. Undantag avslutande instrumentala funknumret "Inner crisis" där Jojje Wadenius får spela ut. Och det är hur bra som helst!

NEIL YOUNG SOM BÄST

Och jag får väl medge att jag hade vissa fördomar mot Neil Young. Det är ju ärligt och så, och en enorm pondus som en av rockmusikens största och mest hudnära singer/songwriters. Men ärligt talat trodde jag att hans skivor pendlade mellan lunkande country och överstyrd fuzzbox-rock, inte mycket annat. Lite tradigt sådär. Förutom självklara klassiker som "After the goldrush" (1970) och "Harvest" (1972), och senare uppföljningar som "Harvest moon" (1992).

Jo, en udda Neil Young-skiva har jag faktiskt alltid gillat. Den utskällda och itusågade "Trans" (1982), där han sjunger genom vocoder i syntlåtar som närmar sig Kraftwerk i låttitlar som "Computer age" och "We R in control". Sensationellt bra! Jag minns en konsert med honom på Scandinavium i Göteborg hösten 1982, där publiken var entusiastisk i övrigt, men satt som skrämda frågetecken inför dessa nya syntlåtar med vocoder. En sällsam stämning av förundran som faktiskt var rätt tilltalande.

Men allt det där ställdes på ända när jag nyligen fick höra den här skivan (bilden): "This note's for you" (Reprise CD 1988) som jag helt missat tidigare. I extremt långsamt tempo (oftast) och inför jazzigt storband frammanar Neil Young förtätade nattstämningar och mystisk skönhet, i texter som uttrycker hans ursinne inför rockvärldens kommersialisering, och vissa världsstjärnors sponsring i synnerhet. Politisk har han alltid varit. Men det nattliga svårmodet i balladerna slår knockout. Det är modigt gjort. Och inte hade jag väntat mig Neil Young i ett så jazzmättat uttryck.

Neil Youngs "This note's for you" nådde mig samtidigt som Joni Mitchells storslaget vackra "Both sides now" (2000, se nedan) en höstkväll över en god middag hemma hos Johan. De båda skivorna rubbades min värld en smula.