BLOOD, SWEAT & TEARS X 6

Jodå, jag envisas med att verkligen gilla dem; Blood, Sweat & Tears. Fast de länge varit "ute" och närmast bortglömda. Jag älskar alltjämt deras skivor, i synnerhet de tre första. Och jag hävdar att i fråga om arrangemang är de oöverträffade. Nu finns i alla fall deras FEM första tillgängliga i en liten box i Columbias serie "Original Album Classics". Lägg till "No Sweat" och man får en intressant utveckling av gruppen. Skivorna efter 1973 är av mindre intresse. Men från början då, Let's go!

CHILD IS FATHER TO THE MAN (1968)
Debut-LP:n skiljer sig från de andra. Här är Al Kooper primus motor, men även Steve Katz har stort utrymme. Det är 1968 och fortfarande psychedelia i tiden. Al Koopers galna, infallsrika kreativitet är på topp. Jazzinfluerade blåsarrangemang var något nytt. Här finns underbara knäppheter som "House in the country". Och varmt bluesiga jazzrocknummer som "Something's going on" och "I love you more than you'll never know". Fem poäng!

BLOOD, SWEAT & TEARS (1969)
Andra albumet innebar stora genombrottet. Kooper har redan slutat och ersatts av färgstarke macho-sångaren David Clayton-Thomas. Psychedelian är bortrensad. Istället finns klara, proffsiga arrangemang i en snyggt upplagd helhet. Från svängiga jazzrocksånger som "You've made me so very happy", "Smiling phases" och "Spinning wheel". Till vackra Satie-ramen och ett längre jazznummer där framför allt Fred Lipsius briljerar på altsax. Också klart fem poäng. Fast med helt annan karaktär än förra.

BLOOD, SWEAT & TEARS 3 (1970)
Trean är däremot en rak fortsättning på tvåan. Samma sättning i niomannabandet. Och B,S&T har också här specialiserat sig på coverlåtar i mycket personliga gestalningar. Fantastiska versioner av "Hi-de-ho", "Fire and rain" och "40.000 headmen". Bara den märkliga utbyggnaden av Stones "Sympathy for the devil" balanserar väl på gränsen till det överarbetade. Men den funkar. Och i egna, storbandssvängande "Lucretia MacEvil"-sviten får Lew Soloff blomstra på trumpetsolo.

B,S&T 4 (1971)
Här har bandet tappat energi. Samma klarhet i arrangemang. Men låtarna och helheten har inte samma fräschör. Dessutom har skivan ett trist omslag, men det är ju en annan sak. Dock saknas inte ljuspunkter. Inledande "Go down gamlin'" är den tyngsta, tuffaste och fräckaste låt de gjort (med Clayton-Thomas på hårdrockgitarr!). Mera så'nt!. Och "Lisa, listen to me" är en bedårande fin poplåt.

NEW BLOOD (1972)
Det gällde att förnya sig. Och nu sadlade man om ordentligt. Gruppens instrument-besättning behölls. Men halva personalen byttes ut. Det är här vår egen svenske gitarrist Georg Wadenius "Jojje" gör entré i bandet. Nye sångaren Jerry Fisher är skicklig vokalt men inte särskilt färgstark. Det bästa här är blåsarrangemangen som nu utvecklats till konstfulla vävnader (hör "I can't move no mountains"!). Inte minst trombonisten Dave Bargeron är en klippa. Bland annat när han byter till att spela bastuba! Och man gör även försök med längre, jazziga utflykter. Men som helthet är "New Blood" ändå en rätt blek skiva. Trots titeln.


Utanför boxen:
NO SWEAT (CBS LP 1973)
Är titeln (och bastufotot) ett svar på den kritik som B,S&T redan hade dragit på sig? Eller bara en simpel ordlek? För visst har deras täta arrangemang och slicka ljuddesign nu lutning mot det strömlinjeformade. Men det stör mig inte. För här finns samtidigt ett pärlband av utmärkta låtar, ofta med dragning åt gospel. Och arr:en är fulla av små finesser. På många sätt är "No Sweat" mer lyckad än "New Blood". Mer inriktning på korta sångnummer, mindre på utflykter. Undantag avslutande instrumentala funknumret "Inner crisis" där Jojje Wadenius får spela ut. Och det är hur bra som helst!