NEIL YOUNG SOM BÄST

Och jag får väl medge att jag hade vissa fördomar mot Neil Young. Det är ju ärligt och så, och en enorm pondus som en av rockmusikens största och mest hudnära singer/songwriters. Men ärligt talat trodde jag att hans skivor pendlade mellan lunkande country och överstyrd fuzzbox-rock, inte mycket annat. Lite tradigt sådär. Förutom självklara klassiker som "After the goldrush" (1970) och "Harvest" (1972), och senare uppföljningar som "Harvest moon" (1992).

Jo, en udda Neil Young-skiva har jag faktiskt alltid gillat. Den utskällda och itusågade "Trans" (1982), där han sjunger genom vocoder i syntlåtar som närmar sig Kraftwerk i låttitlar som "Computer age" och "We R in control". Sensationellt bra! Jag minns en konsert med honom på Scandinavium i Göteborg hösten 1982, där publiken var entusiastisk i övrigt, men satt som skrämda frågetecken inför dessa nya syntlåtar med vocoder. En sällsam stämning av förundran som faktiskt var rätt tilltalande.

Men allt det där ställdes på ända när jag nyligen fick höra den här skivan (bilden): "This note's for you" (Reprise CD 1988) som jag helt missat tidigare. I extremt långsamt tempo (oftast) och inför jazzigt storband frammanar Neil Young förtätade nattstämningar och mystisk skönhet, i texter som uttrycker hans ursinne inför rockvärldens kommersialisering, och vissa världsstjärnors sponsring i synnerhet. Politisk har han alltid varit. Men det nattliga svårmodet i balladerna slår knockout. Det är modigt gjort. Och inte hade jag väntat mig Neil Young i ett så jazzmättat uttryck.

Neil Youngs "This note's for you" nådde mig samtidigt som Joni Mitchells storslaget vackra "Both sides now" (2000, se nedan) en höstkväll över en god middag hemma hos Johan. De båda skivorna rubbades min värld en smula.