CHICK COREA, PIANO

Chick Corea är en av mina favoritmusiker alla kategorier. Jazzmusiker och pianovirtuos av det oförskämt begåvade slaget som obekymrat sprutar ur sig de mest lekfulla, briljanta, snabbspelade och välbalanserade pianokrevader man kan tänka sig. Att hans närmast övermänskliga begåvning kan ha koppling till hans övertygelse som scientolog är något jag helst vill slippa tänka på.

Nej, låt oss njuta av musiken istället. För DEN är bra. Den är förbannat bra. När Chick Corea spelade elektriskt uppdriven jazzrock / fusion med kvartetten Return to Forever kunde man uppfatta det som häftigt eller tröttsamt, allt efter humör. När han spelade Braziljazz med sångerskan Flora Purim kunde det vara läckert eller såsigt. När han arrangerade "sagojazz" för stråkar, brass, jazzgrupp och sopranen Gayle Moran kunde det vara storartat arrangerat men också dra för mycket åt musikal.


Men BÄST, BÄST var Chick Corea när han satt helt ensam vid en flygel i ett stort vitt rum. Han två volymer av "Piano improvisations" (ECM 2 LP 1971) är det absolut vackraste och fulländat konstnärliga man kan tänka sig. Samtidigt klart melodiskt koncentrerat, jämfört med rivalen Keith Jarretts alltför långa utsvävningar.

Hur Chick Corea låter nuförtiden har jag ingen aning om. Allt det här sagda refererar till 1970-talet. Jag jag har anledning att tro att han är sig lik.