HANSSON DE WOLFE REVISITED

Helt klart en överraskning. Hade länge avfärdat mina gamla 80-talsfavoriter Hansson De Wolfe United. För tidsbundna. Typiskt 80-tal. Jolmig tidsanda. Kostym istället för tröja. Softat sömniga. Men oj så fel jag hade! Då hittade de ett eget tonspråk, något som var nytt i Sverige runt 1980. Ett välproducerat sound med stråk av vemod som gav deras sånger ett dröjande, lite gåtfullt nattskimmer. Texter som först kunde verka knäppa, men som visade sig ha flera bottnar. Banalt och genialt. Och framför allt - bra sånger. Väl utmejslade, välskrivna sånger. Alla sjöngs av Lorne de Wolfes sammetsmjuka, sensuella röst.

Och nu är det inte första gången de förbryllar mig. När de dök upp då, kring 1980, var det märkligt att se Lorne De Wolfe och Claes Palmqvist (som jag kände väl till från folkproggbandet Contact, ni vet "Hon kom över mon" från tidigt 70-tal). Vilken utstuderat medveten kontrast! Här slickt uppklädda i kostym poserade de på skuggrika, svartvita omslag i någon slags reklamstil. Jojo, 1980 var det ju nya tider med "Satsa på dig själv". Ny musik för en ny tid.

Det fanns något både stötande och lockande i presentationen då. Men när jag började lyssna var jag fast. Framför allt skivorna "Existens maximum" (1981) och "Yes box allright" (1982) älskade jag. De blev soundtrack till mitt liv och mina upplevelser under det tidiga 80-talet.

Sedan blev det andra perioder, andra städer och andra kapitel i livet. Hansson De Wolfe försjönk i min glömska i en passivt orörd vinylsamling. Men nu råkar jag på dem igen. På denna, i och för sig gamla, men för mig nya och utmärkta samling: "Minnenas sorl, 1979-1985" (Odeon 1990). För första gången på evigheter hör jag "Ensam med dig vid ett fönsterbord", "Svalan", "Vita springare (i gryningen)" och "Var kommer barnen in". Låtar lika vackra som förtröstansfulla. Med kristallklart ljud och sparsmakade men ytterst välgjorda arrangemang. Och tvärt emot vad jag trodde - de har en tidlös kvalitet.

Som av en händelse. Nu är de på gång igen. Med en ny dubbelsamling, "Retrospektiv". Och tydligen också med ett nyinspelat album, "Elektrisk blå". Och Lorne De Wolfe ska fortsätta lika förföriskt vackert som han har spännande namn.