KEBNEKAISE TILLBAKA MED NY CD

Välkommet att Kebnekajse är tillbaka och har gett ut en ny skiva: "Kebnekajse[2009]" (Subliminal Sounds CD 2009). Jag gillade verkligen deras musik runt 1973-75 när de formade sin egen svenska folkrock med dubbel uppsättning trummor, basar och elgitarrer. En helt unik instrumentering som helt enkelt berodde på att Kebnekajse var två band som slagits ihop (gamla Kebnekajse och Homo Sapiens). Då gav denna stora sättning en tyngd som skapade en rent hypnotiskt vacker effekt i det mullrande instampandet av polskor och spelmanslåtar.

Idag kan deras storslagna LP "Kebnekajse" (Silence 1973) kännas föråldrad, eftersom det som var tyngd då känns fjäderlätt och tunt med våra dagars ljudideal mätt. Men jag gillar verkligen deras mästerverk från 1973. En klassiker jämte Samla Mammas Manna "Måltid" (Silence 1973), två egensinnigt personliga grupper som skapade sina olika musikvärldar på helt egna villkor.

Jag var rädd att återkomsten skulle kännas daterad. Men alls icke. På "Kebnekajse 2009" är det nu inga hinder för en tung ljudbild till polskorna. Gitarristen Kenny Håkansson har sedan sist lyssnat på Metallica och utvecklat sin känsliga spelstil med en dynamik av format. Och alla musikerna i Kebnekajse respekterar jag mycket. Fine violinisten Mats Glenngård. Gruppens båda bassister Göran Lagerberg och Thomas Netzler. Slagverkaren Hassan Bah. Och så trumslagaren Pelle Ekman som spelade med Kenny redan i Mecki Mark Men på 60-talet. Men Pelles trumspel är det enda som irriterar mig på nya skivan. När han på 70-talet spelade ett varierat trumspel med många fill-ins, håller han nu hårt beat i ett entonigt spel. Det kan bero på att idealet för trumspel (rent allmänt) har förändrats på 30 år och nu pekar mera mot monotoni. Eller kan det bero på att Pelle Ekman helt enkelt har varit ifrån trumspelet en tid. Men Kebnekajses comeback-CD 2009 är i vilket fall som helst välgjord och mycket lyckad.



Kebnekajse 2009: Fr.v. Pelle Ekman, Kenny Håkansson, Hassan Bah, Mats Glenngård, Thomas Netzler, Göran Lagerberg.
(Foto: Anders Roth)

ROCKKRITIKERN LENNART PERSSON DÖD

Sorgligt! Jag hörde att musikjournalisten Lennart Persson avlidit, bara 58 år gammal. Jag kände honom lite grand när jag bodde i Malmö på 80-talet. Hängde jämt i skivaffären Musik & Konst som han drev ihop med Peter Thulin. Han var oerhört snäll och därför tyckte jag om honom trots att hans musiksmak låg så långt, så långt ifrån min egen.

Han var en passionerad musikskribent som missionerade för all den rotrock, garagerock, källarrock, country och rhythm'n blues som han älskade och kunde mycket om. Det unika var att han också lyckades sätta ord på känslor i musikupplevelsen. Den berusande, farliga gungkänslan i rock'n roll. Därför kunde jag gilla Lennart Perssons krönikor, trots att hans tidningar Larm och Feber stod för en rakrocklinje som ställde sig i krigisk opposition mot allt så'nt som jag själv gillade; fusioner, blandningar, artrock, virtuosa jazzrockare och symfonirockare. Under en lång, outhärdligt tid fick man inte ens tala högt om att man gillade så'nt som rättrådiga kritiker fördömde. En hel generation kritiker som formats av punken - och av skrivande förebilder som Mats Olsson och Lennart Persson.

Men jag uppfattade aldrig Lennart Persson som dömande på det sättet som sadisten Mats Olsson. Mats Olsson har alltid varit mitt hatobjekt. Med grabbigt ölpimplarmanér och sportjargong har han genom åren sågat sönder all musik som ens varit i närheten av konstnärliga ambitioner. Rock ska bara handla om pilsner och brudar. Därmed basta. En musikfascism som färgade av sig på bl.a. yngre Per Bjurman i Aftonbladet, och många andra.

Men Lennart Persson var inte så'n. Han gav fan i musik han ändå inte gillade och gav desto mera ljussken åt Jerry Lee Lewis, Hank Williams, The Kinks, Pretty Things och andra som han älskade. Han kunde skildra en ordlös upplevelse av en låt så att man faktiskt kände och trodde på den. Även om jag själv kanske inte sprang och köpte just den skivan efteråt.

(Bilden; omslag Jerry Lee Lewis - "Jerry Lee Lewis" (Sun LP 1958).

SYTTONDE MAJ - GRATTIS NORGE!

Grattis till Norge! En stor kjempeseier med fyndet Alexander Rybak som onekligen hade både själ och hjärta och musikalitet när han brast ut i sin "Fairytale". Vi fick se ett Eurovision Song Contest 2009 i Moskva som faktiskt inte alls var så uselt som jag hade väntat mig. Efter flera år av överlastade kitchfestivaler som inte ens varit roliga utan mest bara handlat om dålig smak var det här rena energidrycken. Förutom Norges glasklara seger fanns här även en rad riktigt bra bidrag. Från Island, Frankrike, Estland, Armenien och Storbritannien. Plus en hel del skit förstås. Men det hör ju till.

Och så underbara Malena Ernman då? Jo, det gick inte bra i tävlingen, men det spelar ingen roll. Hon är stolt, snygg och skicklig nog ändå att ta det här med en klackspark. Hon har sin karriär säkrad och tycker kanske mest det är kul att ha blivit folkkär på köpet. Och jag kommer att fortsätta gilla "La Voix" ändå. Men för Norge var det en go' seger.

POLARPRISET 2009

Så har man då ännu en gång överraskats av det totalt oförutsägbara Polar Music Prize. Peter Gabriel hade jag inte gissat. Jag tippar varje år på Brian Wilson, Aretha Franklin eller Chick Corea som populärpristagare. Men Peter Gabriel, jodå. Begåvad och nyskapande musikskapare, både i gamla Genesis och som soloartist. Tillhör inte mina egna favoriter. Har alltid haft svårt för "grädden" i hans röst och ofta med lite för abstrakt musik för min smak. Men visst, han tillhör ju artrock-falangen som jag gärna försvarar. Men lite förvånansvärt val ändå med tanke på att förra årets pristagare Pink Floyd ligger nära Gabriel i stil och idéer.

Och så det seriösa priset. Venezuelanske dirigenten José Antonio Abreu. Bingo! Än en gång händer det att priset går till en uttövare jag inte ens hört talas om. Tidigare har det bara hänt två gånger. Men nu är det två år i rad (förra årets sopran Renée Fleming). Svårt att ta. Vad jag förstår är årets pris till stor del också ett musiksocialt pris, för nätverket El sistema som hjälper ungdomar ur slummen över till musiken. Hedervärt. Men rätt Polarpris? Tja. Jag väntar fortfarande på Arvo Pärt och Philippe Entremont.

DIVA PÅ TV

Ikväll sände SVT2 den magiska, franska kultfilmen "Diva - dödligt intermezzo" av Jean-Jacques Beineix från 1981. Då hade jag redan rekommenderat alla mina vänner den på Facebook och lanserat den som världens bästa film.

Jag älskar verkligen "Diva" och har sett den på DVD flera gånger. Trots det satt jag fast punktligt vid TV:n igår. Det kändes så högtidligt med TV-utsändningen. Jag älskar "Diva" för dess osannolika kombination av hårdkokt deckare, thriller, trash-miljöer (hårda industrilokaler osv) å ena sidan, och ren och pur skönhet, operaaria, en sagolikt vacker, färgad sångerska (divan) och meditativ pianomusik à la Bill Evans och Debussy å andra. Trashmiljöer mot skön konst var något ganska nytt då, tidigt 80-tal.

Men filmen är rätt marig att komma in i. Kanske speciellt för en otålig TV-publik med fjärrkontrollen i handen. Filmen börjar med ett långt stycke andlöst stillsam operaaria sjungen av den betagande vackra divan (Wilhelmenia Fernandez). Redan här skrämmer man bort den deckarsugna publiken som väntat sig en snabbklippt thriller. Efter denna långa scen följer en makalös, filmiskt intressant uppladdning av tre olika spår i en kriminalintrig. En uppgörelse, en avrättning, en ung brevbärare som råkar vara på fel plats. Allt händer plötsligt och snabbt vid en Metro-uppgång. Här gäller det att hänga med och därför vinner "Diva" på att ses om. Flera gånger.

För handlingen är minst sagt invecklad. Med tre olika kriminalspår som förväxlas och missförstås och trasslas ihop. Hårda typer är ute efter förbjudna piratinspelningar av divan och de förväxlas med en polischef som kör dubbelspel i en traffickingaffär. Mitt i allt finns det osannolika mötet mellan den valpige brevbäraren och den undersköna operadivan. Actionscenerna befolkas av ljusskygga torpeder från undre världen. Men tempot i filmen är långsamt och sätter säkert många nytillkomna tittare på prov. Hela filmen går i en färgskala av blått-svart-vitt, där symboliken är handfast och vitt står för hoppet.

Jag får erkänna att jag gäspade lite åt det långsamma tempot igår, vid teven med ett glas vin. Men jag vidhåller att Beineix "Diva" från 1981 är en av de bästa, märkligaste och mest bildsköna filmer jag sett. Bara att ta till sig och njuta.

IT WAS 20 YEARS AGO TODAY...

Säger GRATTIS till vår dotter som fyller 20 år idag!

OLLE LJUNGSTRÖM I RULLSTOL, LIVE PÅ RIVAL!

Bara någon dag innan Olle Ljungströms länge efterlängtade konsert på Rival i Stockholm, som vi köpt biljetter till för länge se'n, kommer beskedet att han brutit båda benen. Och ska genomföra konserten ändå, i rullstol. Genast kommer funderingarna. Vi har nyligen sett dokumentären "En film om Olle Ljungström" och förstått att han inte är någon frisksportare och inte mår så bra. På något bisarrt sätt stämmer den tragiska, smärtsamma olyckan in på myten om Olle Ljungström och hans osunda leverna och konstnärsskap.

Så sitter han då där på scenen, på anrika Söderbiografen Rival, och jublet finner inga gränser. Han får stående ovationer när han rullas in och vinkar tafatt. Ett varmt mottagande av ett efterlängtat geni som här gör sin märkliga comeback efter flera års mytomspunnen frånvaro.

Och Olle sjunger. Han sjunger bättre än någonsin. Ger oss full kraft i "En apa som liknar dig", "Morotsman", "Jag och min far" , en avskalad "Nåt för dom som väntar" och många fler. Vilken låtskatt han har! Och vilken röst! Hör den bleka hyllningsskivan "Andra sjunger Olle Ljungström" och märk kontrasten. Olle är helt enkelt en lysande sångare.

Backad av ett säkert band ger han en kort konsert, drygt en timme. Det räcker för den är kärnfull nog. Lite från nya comebackskivan "Sju", som jag inte gillar (den känns som en slarvig demo). Men ett generöst, välvalt urval från hans stora låtkatalog.

Man kunde tänkt sig att konserten blivit inställd pga fallolyckan. Istället ställer han upp - med två set samma kväll! Då kunde man tänkt sig att han pga omständigheterna varit okoncentrerad. Att den uteblivna rörelsefriheten fått honom att sjunga tamt. "Det här tar död på hela sexgrejen med en rockkonsert", beklagar han sig lakoniskt. Men icke. Olle Ljungström sjunger med utlevelse och med stort hjärta där från sin rullstol på scen. Det är en mycket egendomlig upplevelse.

Bild: Omslag "En film om Olle Ljungström" av Jacob Frössén (Story/SVT 2009).