OLLE LJUNGSTRÖM I RULLSTOL, LIVE PÅ RIVAL!

Bara någon dag innan Olle Ljungströms länge efterlängtade konsert på Rival i Stockholm, som vi köpt biljetter till för länge se'n, kommer beskedet att han brutit båda benen. Och ska genomföra konserten ändå, i rullstol. Genast kommer funderingarna. Vi har nyligen sett dokumentären "En film om Olle Ljungström" och förstått att han inte är någon frisksportare och inte mår så bra. På något bisarrt sätt stämmer den tragiska, smärtsamma olyckan in på myten om Olle Ljungström och hans osunda leverna och konstnärsskap.

Så sitter han då där på scenen, på anrika Söderbiografen Rival, och jublet finner inga gränser. Han får stående ovationer när han rullas in och vinkar tafatt. Ett varmt mottagande av ett efterlängtat geni som här gör sin märkliga comeback efter flera års mytomspunnen frånvaro.

Och Olle sjunger. Han sjunger bättre än någonsin. Ger oss full kraft i "En apa som liknar dig", "Morotsman", "Jag och min far" , en avskalad "Nåt för dom som väntar" och många fler. Vilken låtskatt han har! Och vilken röst! Hör den bleka hyllningsskivan "Andra sjunger Olle Ljungström" och märk kontrasten. Olle är helt enkelt en lysande sångare.

Backad av ett säkert band ger han en kort konsert, drygt en timme. Det räcker för den är kärnfull nog. Lite från nya comebackskivan "Sju", som jag inte gillar (den känns som en slarvig demo). Men ett generöst, välvalt urval från hans stora låtkatalog.

Man kunde tänkt sig att konserten blivit inställd pga fallolyckan. Istället ställer han upp - med två set samma kväll! Då kunde man tänkt sig att han pga omständigheterna varit okoncentrerad. Att den uteblivna rörelsefriheten fått honom att sjunga tamt. "Det här tar död på hela sexgrejen med en rockkonsert", beklagar han sig lakoniskt. Men icke. Olle Ljungström sjunger med utlevelse och med stort hjärta där från sin rullstol på scen. Det är en mycket egendomlig upplevelse.

Bild: Omslag "En film om Olle Ljungström" av Jacob Frössén (Story/SVT 2009).