ROCKKRITIKERN LENNART PERSSON DÖD

Sorgligt! Jag hörde att musikjournalisten Lennart Persson avlidit, bara 58 år gammal. Jag kände honom lite grand när jag bodde i Malmö på 80-talet. Hängde jämt i skivaffären Musik & Konst som han drev ihop med Peter Thulin. Han var oerhört snäll och därför tyckte jag om honom trots att hans musiksmak låg så långt, så långt ifrån min egen.

Han var en passionerad musikskribent som missionerade för all den rotrock, garagerock, källarrock, country och rhythm'n blues som han älskade och kunde mycket om. Det unika var att han också lyckades sätta ord på känslor i musikupplevelsen. Den berusande, farliga gungkänslan i rock'n roll. Därför kunde jag gilla Lennart Perssons krönikor, trots att hans tidningar Larm och Feber stod för en rakrocklinje som ställde sig i krigisk opposition mot allt så'nt som jag själv gillade; fusioner, blandningar, artrock, virtuosa jazzrockare och symfonirockare. Under en lång, outhärdligt tid fick man inte ens tala högt om att man gillade så'nt som rättrådiga kritiker fördömde. En hel generation kritiker som formats av punken - och av skrivande förebilder som Mats Olsson och Lennart Persson.

Men jag uppfattade aldrig Lennart Persson som dömande på det sättet som sadisten Mats Olsson. Mats Olsson har alltid varit mitt hatobjekt. Med grabbigt ölpimplarmanér och sportjargong har han genom åren sågat sönder all musik som ens varit i närheten av konstnärliga ambitioner. Rock ska bara handla om pilsner och brudar. Därmed basta. En musikfascism som färgade av sig på bl.a. yngre Per Bjurman i Aftonbladet, och många andra.

Men Lennart Persson var inte så'n. Han gav fan i musik han ändå inte gillade och gav desto mera ljussken åt Jerry Lee Lewis, Hank Williams, The Kinks, Pretty Things och andra som han älskade. Han kunde skildra en ordlös upplevelse av en låt så att man faktiskt kände och trodde på den. Även om jag själv kanske inte sprang och köpte just den skivan efteråt.

(Bilden; omslag Jerry Lee Lewis - "Jerry Lee Lewis" (Sun LP 1958).