DIVA PÅ TV

Ikväll sände SVT2 den magiska, franska kultfilmen "Diva - dödligt intermezzo" av Jean-Jacques Beineix från 1981. Då hade jag redan rekommenderat alla mina vänner den på Facebook och lanserat den som världens bästa film.

Jag älskar verkligen "Diva" och har sett den på DVD flera gånger. Trots det satt jag fast punktligt vid TV:n igår. Det kändes så högtidligt med TV-utsändningen. Jag älskar "Diva" för dess osannolika kombination av hårdkokt deckare, thriller, trash-miljöer (hårda industrilokaler osv) å ena sidan, och ren och pur skönhet, operaaria, en sagolikt vacker, färgad sångerska (divan) och meditativ pianomusik à la Bill Evans och Debussy å andra. Trashmiljöer mot skön konst var något ganska nytt då, tidigt 80-tal.

Men filmen är rätt marig att komma in i. Kanske speciellt för en otålig TV-publik med fjärrkontrollen i handen. Filmen börjar med ett långt stycke andlöst stillsam operaaria sjungen av den betagande vackra divan (Wilhelmenia Fernandez). Redan här skrämmer man bort den deckarsugna publiken som väntat sig en snabbklippt thriller. Efter denna långa scen följer en makalös, filmiskt intressant uppladdning av tre olika spår i en kriminalintrig. En uppgörelse, en avrättning, en ung brevbärare som råkar vara på fel plats. Allt händer plötsligt och snabbt vid en Metro-uppgång. Här gäller det att hänga med och därför vinner "Diva" på att ses om. Flera gånger.

För handlingen är minst sagt invecklad. Med tre olika kriminalspår som förväxlas och missförstås och trasslas ihop. Hårda typer är ute efter förbjudna piratinspelningar av divan och de förväxlas med en polischef som kör dubbelspel i en traffickingaffär. Mitt i allt finns det osannolika mötet mellan den valpige brevbäraren och den undersköna operadivan. Actionscenerna befolkas av ljusskygga torpeder från undre världen. Men tempot i filmen är långsamt och sätter säkert många nytillkomna tittare på prov. Hela filmen går i en färgskala av blått-svart-vitt, där symboliken är handfast och vitt står för hoppet.

Jag får erkänna att jag gäspade lite åt det långsamma tempot igår, vid teven med ett glas vin. Men jag vidhåller att Beineix "Diva" från 1981 är en av de bästa, märkligaste och mest bildsköna filmer jag sett. Bara att ta till sig och njuta.