GOTT NYTT ÅR !!!

GOTT NYTT 2008 !!!

ÅRETS ÅRETS 2007

Årets utländska skiva: Abbey Lincoln - Abbey sings Abbey
(också nyfiken på: Robert Plant & Alison Kraus - Raising sand)
Årets svenska skiva: Fläskkvartetten med gästvokalister - Voices of Eden
Årets nykomling: Salem Al Fakir
Årets bok: Åsa Linderborg - Mig äger ingen
(också nyfiken på: Peter Kihlgård - Kicki och Lasse)
Årets utländska film: Tillsammans är man mindre ensam
Årets svenska film: Darling
Årets tv-drama: Gynekologen i Askim (SVT)
Årets konst: Karin Mamma Andersson på Moderna Museet
Årets klassiska verk: Mats Larsson Gothe - Machine Aria, för åtta slagverkare och orkester
Årets konsert: Zappa plays Zappa på Cirkus
Årets arkitektur: Svea Torn på Starrängsringen, Gärdet, Stockholm
Årets saknade: Ingmar Bergman, Povel Ramel, Lars Forssell, Thore Skogman, Joe Zawinul, Luciano Pavarotti
Årets inrikeshändelse: Aktioner mot gatuvåldet
Årets utrikeshändelse: Demonstrerande munkar i Burma
Årets hjälte: Aung San Suu Kyi, Burma
Årets förlorare: Ségolène Royal, Frankrike
Årets resmål 1: Paris, Frankrike
Årets resmål 2: Menton, Frankrike
Årets resmål 3: Egernsund, Jylland, Danmark
Årets tjatigaste term (internt): Filleveranser
Årets ångest (internt): Ånge
Årets teknikstrul: Att denna blogg ej är sökbar i Bloggportalen

AUGUST
Jo, det var ett bra grepp att fokusera på 1870-talet, i Peter Birros tv-drama. Var tveksam till Jonas Karlsson i rollen som ung August Strindberg. För mild? För snäll? Här var Ågust inte bara en diabolisk faen, utan här betonades den depressiva, känsliga sidan. En sårad idealist med drivkraft och helt utan självdistans. Mycket riktigt som en ung Arvid Falk. Det var nog klokt. Samtidigt blev Jonas Karlssons Strindberg väldigt, väldigt livlös och stel.


Men samtidigt hade tv-serien något att berätta. Här fanns figurerna från Röda Rummet i fria fantasier: Olle Montanus, målaren Sellén, cyniske doktor Borg. Många bra biroller, liksom sköna Siri von Essen (Linda Zilliacus). Har man som jag läst och älskat "Röda Rummet" var det intressant att se "August" (SVT) som en bakgrund och en variation.

Utan att förringa sympatiske Jonas Karlsson är det lätt att tänka på tv-klassikern "Röda Rummet" från 1970 av Bengt Lagerkvist. Där var fantastiska skådespelare - i alla birollerna (Allan Edwall, Jan-Olof Strandberg, Ernst Günther m.fl.), medan huvudrollen som Arvid Falk tilldelades den uttryckslöse, begränsade skådespelaren Per Ragnar som gjorde en blek roll. Ett fullkomligt obegripligt val.

GOD JUL !!!

LILLE JULAFTON

Är det verkligen bara i Skåne man kallar 23 december för Lille Julafton?

Frågorna hopar sig? Varför är mina blogginlägg inte sökbara via Bloggportalen förrän evigheter i efterhand? Har försökt fråga ansvariga där men ej fått något vettigt svar. Skriver man aktuella runor över Joe Zawinul, Stockhausen och Thore Skogman (eller Zappas födelsedag) så är det ju kul om inläggen blir sökbara direkt och inte efter ett halvår.

Och - går det i dagens läge att göra en vettig filmatisering av "Lady Chatterleys älskare" av D.H. Lawrence från 1928? Han skrev sin erotiska revolt och väckte skandal i det pryda, post-victorianska England. Det var tusen mil från dagen dokusåpor. Kan man göra berättelsen begriplig idag annat än som harmlös mjukporr? Jo, franska regissören Pascale Ferran lyckas i sin franskspråkiga "Lady Chatterley" (2006) gjuta liv i dramat. Långt och långsamt, men med klar blick för frågorna om klass och kön.

67 år idag! Francis Vincent Zappa skulle till sist blivit folkpensionär. Men han dog redan 1993. Bara 53 år gammal. Ingen ålder. "The present day composer refuses to die" var hans stående citat från förebilden, avantgarde-kompositören Edgar Varèse (1883-1965).

Om Frank Zappa har jag skrivit så mycket i andra sammanhang. Låt mig bara konstatera att det är ju dagen efter Peps fyllde 61. Hi Life, och tack för påminnelsen Anders!

Min hemstad Helsingborg har inte förekommit mycket i film eller litteratur. Det har alltid förvånat mig, för staden är så filmiskt tacksam och profilerad med sina backar mellan landborgen och Sundet. Med miljöer av hav, strand, skog, vackert ljus, livligt trafikerad hamn, gamla gränder i city, ordinär stadsbebyggelse, spänningsfält mellan gamla arbetarkvarter (i söder som i så många städer) och vackra, mera välbärgade kvarter i norr. Allt finns där och åtminstone i gångna tider också ett visst bohem- och konstnärsliv (nu vet jag inte).

Några undantag finns förstås. Hans Alfredson gjorde 1973 en TV-filmatisering av "Kvartetten som sprängdes" (efter Birger Sjöberg). Om någon nu minns den. Och en del av Hasses romaner utspelar sig delvis i Helsingborgsmiljöer. Men mycket annat vet jag inte, frånsett lokalrevyer och sådant. Rätta mig om jag har fel.


När det nu äntligen kommer upp en film som faktiskt är inspelad i Helsingborg är det typiskt nog en lågbudgets ungdomsfilm om huliganer och gängbråk. Ämnet är otäckt och det var med skepsis jag började se "Hata Göteborg!" av Robert Lillhonga. Det visar sig vara en stark film som faktiskt har något viktigt att säga. En rå verklighet och killvärld där trasiga själar faller undan för dräggängets våldsdyrkan. När ingen annan identitet finns. "Hata Göteborg!" är en rak, mänsklig film som drabbar. Enkelt men skickligt berättad. En mycket övertygande debut (som formmässigt kan påminna om förra årets "Farväl Falkenberg"). Och så har Robert Lillhonga till slut också placerat Helsingborg på filmkartan.

Årets bästa skiva i mitt tycke. "Abbey Sings Abbey" med Abbey Lincoln (Verve CD 2007). Hon är en jazzsångerska född 1930 (!). Har en mörk, pondusfylld altstämma och sjunger lugna jazzballader med en värdighet och en skönhet så att man smälter. Hon kan påminna lite om Nina Simone, men inte alls lika ilsken i sitt uttryck.

Egna, svårmodigt vackra sånger och öppningen med en cover på "Blue Monk" av Thelonius Monk . Behagligt sparsamt komp med piano, kontrabas, någon steelguitar och något dragspel (som ger associationer till New Orleans).

Hörde skivan efter tips från min käre, jazzkunnige svåger Leif och vi hörde den ofta i bilen över broarna i Danmark på vår pilgrimsresa till Egernsund i somras. Sedan dess har den bara växt.

Thore Skogman var nog min första idol. Vid mycket låg ålder fick jag en EP-skiva som hette "Thore Skogmans matskiva med traditioner" (Odeon 1964, lilla bilden). Den innehöll fyra låtar: "Surströmmingspolkan", "En Pitepilt med pitepalt", "Gåsmarsch" och "Kräftan och månen och kärleken". Den var rolig. Thore var rolig. Han sjöng så snabbt och så klämmigt att han knappt hann andas.


Thore var med överallt vid den tiden. I "Hylands hörna" och egna tv-program, i Melodiradion och i veckotidningar. I popåldern var han helt hopplöst gammaldags. Men hans glada humör och roliga rim gick inte att värja sig mot. "Penninggaloppen", "Älgjakten" och "Storfiskarvalsen". Skojiga snabbrim om ett bonde-Sverige. Ofta med svensk geografi: "Dra ända in i Hälsingland", "Fröken Fräken", "Jämtgubben", "Arvika-valsen", "Vår på Skansen". Han hade en helt egen folklig stil och han vågade vara töntig och omodern. Intog en clownroll och togs därför inte riktigt på allvar. Men privat verkade han vara så himla snäll och god. Därför lyser en egenskap genom den ibland väl flåsiga hurtigheten, nämligen: ärlighet.

Och Thore Skogmans tokroliga nonsensvisor tillhör mina rötter. Ja, jag menar det. Nu är han borta.

SENT PÅ JORDEN

Det är sent på jorden, och dags för något nytt. 20 år på samma arbetsplats. Tider av förestående uppbrott? "Ack tider av dueller och dubbeljalousier" (Almqvist, 1834).



Jag läser i bladet att Karlheinz Stockhausen är död. För mig var han mest en legend. En inspiratör och galenpanna som jag kände GENOM andra. Kan inte påstå att jag hört så mycket av Stockhausen, mer än "Gesang der Jünglinge" för elektronmusik och gosskör (1956), som är allmänt jobbig.

Men den tyske avantgarde-kompositören bräckte murar och gjorde våld på traditioner inom konstmusiken på 1950-talet. Hans elektronmusik och bullerkompositioner rev sönder all tidigare modernism. Och han påverkade många. Paul McCartney gillade Stockhausen när Beatles experimenterade med ljudcollage. Frank Zappa älskade Stockhausen som en ljudbråkmakande husgud. Kraftwerk, Pink Floyd och Brian Eno tog intryck.

Själv har jag alltid haft bilden av Professor Stockhausen som en kylig tysk farbror i vit laboratorierock, rätt otillgänglig. När han fått Polarpriset 2001 gjorde han bort sig totalt genom några dumma uttalanden apropå 11 september-händelserna. Nu är han död. Kompositören som jag nästan aldrig hörde - trots att han var så oerhört omtalad och mytomspunnen.

Kommer ni ihåg Just D? Den roliga, svenska hiphopgruppen som härjade runt på 90-talet? Deras samlings-CD "Just D:s Gyldene" (Telegram Records 1995) innehåller verkligen deras bästa låtar och blev också deras final innan splittringen. 1996 gick Pedda P, Gurra G och Doktor C skilda vägar.


Det fanns en tid när jag var nyfiken på hiphop. Det var runt 1989 när De La Soul kom med sin LP "3 Feet High and Rising". Klurig rap med fantasifulla samplingar och överraskningar. Ett omslag som lekte med flower power à la 67.
Men det blev kortvarigt, för snart övertogs scenen av hårdföra gangstarappare, och det var inte min stil.

Men då dök Just D upp i Sverige, som ett svenskt svar på (just de) De La Soul. Just D lyckades precis överföra hiphop-idiomet till svenska. Samplingar av (mest svenska) ljud med mixlager av Alice Babs, pilsnerfilmer, Smoke Rings , porr, vrål och hårdrockriff. Deras virtuosa textrim och slyngelaktiga uppsyn var också en helt egen rolig hiphopstil. "Relalalalaxa", "Grannar", "NoN", "Billiga brudar", "Juligen" och doowop-låten "Tre gringos" piggade upp och gladde.

Efter splittringen sadlade Wille Crafoord (Doktor C) om helt till en mjuk, svensk vispop som påminner om Mikael Ramel. Men trots sin charm har Crafoord har aldrig fått till det riktigt med solokarriären.

Mörk december och vankelmod. Går till jobbet och balanserar på en slak lina. Lyssnar på musik och försöker tänka på annat. Vad jag hörde senast? Måste ha varit "Sticky fingers" (Rolling Stones Records 1971).