Thore Skogman var nog min första idol. Vid mycket låg ålder fick jag en EP-skiva som hette "Thore Skogmans matskiva med traditioner" (Odeon 1964, lilla bilden). Den innehöll fyra låtar: "Surströmmingspolkan", "En Pitepilt med pitepalt", "Gåsmarsch" och "Kräftan och månen och kärleken". Den var rolig. Thore var rolig. Han sjöng så snabbt och så klämmigt att han knappt hann andas.


Thore var med överallt vid den tiden. I "Hylands hörna" och egna tv-program, i Melodiradion och i veckotidningar. I popåldern var han helt hopplöst gammaldags. Men hans glada humör och roliga rim gick inte att värja sig mot. "Penninggaloppen", "Älgjakten" och "Storfiskarvalsen". Skojiga snabbrim om ett bonde-Sverige. Ofta med svensk geografi: "Dra ända in i Hälsingland", "Fröken Fräken", "Jämtgubben", "Arvika-valsen", "Vår på Skansen". Han hade en helt egen folklig stil och han vågade vara töntig och omodern. Intog en clownroll och togs därför inte riktigt på allvar. Men privat verkade han vara så himla snäll och god. Därför lyser en egenskap genom den ibland väl flåsiga hurtigheten, nämligen: ärlighet.

Och Thore Skogmans tokroliga nonsensvisor tillhör mina rötter. Ja, jag menar det. Nu är han borta.