Min hemstad Helsingborg har inte förekommit mycket i film eller litteratur. Det har alltid förvånat mig, för staden är så filmiskt tacksam och profilerad med sina backar mellan landborgen och Sundet. Med miljöer av hav, strand, skog, vackert ljus, livligt trafikerad hamn, gamla gränder i city, ordinär stadsbebyggelse, spänningsfält mellan gamla arbetarkvarter (i söder som i så många städer) och vackra, mera välbärgade kvarter i norr. Allt finns där och åtminstone i gångna tider också ett visst bohem- och konstnärsliv (nu vet jag inte).

Några undantag finns förstås. Hans Alfredson gjorde 1973 en TV-filmatisering av "Kvartetten som sprängdes" (efter Birger Sjöberg). Om någon nu minns den. Och en del av Hasses romaner utspelar sig delvis i Helsingborgsmiljöer. Men mycket annat vet jag inte, frånsett lokalrevyer och sådant. Rätta mig om jag har fel.


När det nu äntligen kommer upp en film som faktiskt är inspelad i Helsingborg är det typiskt nog en lågbudgets ungdomsfilm om huliganer och gängbråk. Ämnet är otäckt och det var med skepsis jag började se "Hata Göteborg!" av Robert Lillhonga. Det visar sig vara en stark film som faktiskt har något viktigt att säga. En rå verklighet och killvärld där trasiga själar faller undan för dräggängets våldsdyrkan. När ingen annan identitet finns. "Hata Göteborg!" är en rak, mänsklig film som drabbar. Enkelt men skickligt berättad. En mycket övertygande debut (som formmässigt kan påminna om förra årets "Farväl Falkenberg"). Och så har Robert Lillhonga till slut också placerat Helsingborg på filmkartan.