Oj, länge sedan sist. Har hunnit en snabbvisit till Norge, till trevligt besök på NRK och dess fina bibliotek, några rundor på Facebook, haft höstmörkerdepp och framför allt - proppat Apple Classic full med bra musik. Mycket Van Morrison, gammal jazz, franska schlagers och avantgarde.

Någonstans mellan mariga Fläskkvartetten och Karl-Birger Blomdahl dyker Raymond & Maria upp som ett litet körsbär. "Ingen vill veta var du köpt din tröja" (2004) är inte bara en genial vismelodi med befriande, enkelt arr ("Ted Gärdestad möter Simon & Garfunkel", typ). Det är också en bra text som Maria sjunger entonigt och till synes utan känsla för textens innehåll. Men sången är charmig och jag gillar den.

Äntligen! Efter mycket strul och huvudbry har jag hittat ingången till min nya Apple Classic iPod. Min förra Creative Zen Sleek gick sönder, åkte in på service och fick helt rått anmärkningen "Skrotas". Nya Apple lovade gott. Men det var ett helsicke att ta sig igenom manualerna. Men nu så! Så in med Miles Davis och Duke Ellington och Peps och Abbey Road och...

Och nedan försvinner Egernsund åter ut ur synfältet. Min far och min syster och danske bonden Karl Holm anno 1963. Och jag själv på samma plats denna sommar. Grymt, men livet går vidare.

Säger bara Audrey Tautou. Hon är min favoritskådis nu. Och franska filmer gillar jag. Romanen "Tillsammans är man mindre ensam" (2004) av Anna Gavalda hade jag inte läst innan, men gick och såg filmen med samma svenska titel. Original "Ensemble, c´est tout" (2007) av Claude Berri.

Den var otroligt bra. Berättelsen om tre vinddrivna människor utifrån en lägenhet i ett bostadshus är mänsklig, varm, rolig och insiktsfull. Audrey Tautou som ung, ensam städerska på flykt från sitt ursprung. Den stammande, fjollige anakronisten Philibert som hamnat i fel tid med sina aristokratiska ideal och som ingen tar på allvar, rastlöse kocken Franck som kör motorcykel och drar över brudar för att jaga bort sin ångest men som nu tvingas ta han om sin åldrade mormor Paulette som kommer in på sjukhus. Roller förskjuts, kolliderar och försonas i ett njutbart drama med stor, mänsklig värme.

Och "Audrey Tautou" går rakt genom rutan som den losertjej med ätstörningar hon spelar. Romanen innehåller säkert många fler bottnar och sidohistorier. Men filmen är god nog som film, utan att textmängder behövde pressas in. Märkligt nog har "Tillsammans är man mindre ensam" fått sval kritik. Liksom tidigare nämnda roliga "2 dagar i Paris". Franska filmer tycks alltid få sval kritik.

Idag, den 14 november, skulle som alla vet Astrid Lindgren ha fyllt 100 år! ALLA har förstås sin Astrid-favorit och sina Astrid-referenser.

För mig är "Vi på Saltkråkan" nummer ett. Salkråkan kom ut både som bok (Rabén & Sjögren) och tv-serie (ArtFilm/Sveriges Radio) samtidigt 1964. Skärgårdsmiljöerna från Norröra är oemotståndliga. Charmiga, frågvisa Tjorven och goa Båtsman är en del av min barndom.

Men framför allt gillar jag farbror Melker. Torsten Lilliecrona var förstås rolig när han gjorde fel. Men framför allt lade han in så mycket svårmod i rollen som ensamstående pappa (änkling?) och poet. Som vuxen såg jag Saltkråkan i någon teateruppsättning och blev besviken när farbror Melker bara framställdes som en pajas.


Då blev det uppenbart hur bra Torsten Lilliecrona hade spelat Melker Melkersson, den bortkomne, romantiske poeten med dåligt självförtroende. "Denna dagen - ett liv" Jag känner starkt för farbror Melker på Saltkråkan. Hans sorgmodiga drömmande finns någonstans inom mig själv.

Min senaste upptäckt är - Duke Ellington. Så modern är jag. Köpte en bra samlings-CD i serien "Ken Burns' Jazz" (Columbia 2000). Den är helt enkelt kanonbra! Överraskande början med "East St Louis toodle-oo" (1927). En låt som jag inte hade hört sedan en EP med tradjazzbandet Vieux Carré Jazzmen som spelade den på en bakgård på Farmgränden, Helsingborg 1969.

Nå, Ellington-CD:n fortsätter kronologiskt med "Black and tan fantasy", "Caravan", "Ko-ko" osv. Det är bara så bra. Varenda låt är en berättelse med finesser, och det brötiga "djungel-soundet" är där med wah-wah-trumpeter och dunkla rytmer. Det är stilsäkert, rått och elegant samtidigt.

Duke Ellington och Count Basie förhåller sig precis som The Beatles och Rolling Stones 30 år senare. Ellington står för finesserna och melodierna medan Basie står för den råa muskelstyrkan och blueskänslan. I det fallet håller jag definitivt på Duke Ellingtons roliga komplexitet. Count Basies storbandsjazz blir ofta för stereotyp för min smak.

Och så försvinner då min barndoms danska Egernsund ut ur marginalen nedan på denna sida (se Augusti 2007). Återbesök till en oskuldsfull tid - före Zappa, före sex, före cigg, före socialism. Före bekymmer. Sedan blev det 70-tal och tonår. Det är väl typiskt att "Uncle Meat" kommer högre upp på sidan. Några få års skillnad men en helt annan period i livet.

FRANSKA FILMER

En av de intressantaste franska filmregissörerna just nu är utan tvekan Francois Ozon. Mest känd för "Under sanden" ("Sous le sable", 2000) om försvinnande, minnesluckor och förnekad sorg. Efter den stiliserat lesbiska "8 femmes" ("8 kvinnor", 2002) och den lite kryptiska "Swimming pool" (2003) följde i snabb takt den mycket intressanta "5x2" ("Kärlek tur och retur", 2004). Ett skilsmässodrama/erotiskt drama som spelas upp i baklänges kronologisk ordning. Ett svårt grepp som Ozon lyckas fullt ut med (där amerikanska "Memento" misslyckades).

Senast såg jag Francois Ozons bitterljuvt sköna film "Tiden som finns kvar" ("Le temps qui reste", 2005) om en gay kille och modefotograf som får ett tragiskt medicinskt besked och tvingas pröva sitt liv, sina relationer och sina värderingar. Låter mörkt men filmen har en sällsam, existensiell ton som är ljus. Och liksom mänga av Ozons filmer börjar och slutar den vid ett hav.


Annars är jag väldigt förjust i färska "2 dagar i Paris" ("Deux jours à Paris", 2007) av och med Julie Delpy. Snabb, fräck, rolig sexkomedi som en Woody Allen på franska. Har fått oförtjänt sval kritik, för den är MYCKET underhållande.

Däremot var dramafilmen om Edith Piaf, "La vie en rose" ("La Môme", 2007) en besvikelse. Marion Cotillard spelar visserligen huvudrollen bra. Men berättelsen känns tunn och förutsägbar. Rätt obegripligt med tanke på ett sådant fantastiskt, blodigt dramatiskt verklighetsstoff som finns att bygga på.