Min senaste upptäckt är - Duke Ellington. Så modern är jag. Köpte en bra samlings-CD i serien "Ken Burns' Jazz" (Columbia 2000). Den är helt enkelt kanonbra! Överraskande början med "East St Louis toodle-oo" (1927). En låt som jag inte hade hört sedan en EP med tradjazzbandet Vieux Carré Jazzmen som spelade den på en bakgård på Farmgränden, Helsingborg 1969.

Nå, Ellington-CD:n fortsätter kronologiskt med "Black and tan fantasy", "Caravan", "Ko-ko" osv. Det är bara så bra. Varenda låt är en berättelse med finesser, och det brötiga "djungel-soundet" är där med wah-wah-trumpeter och dunkla rytmer. Det är stilsäkert, rått och elegant samtidigt.

Duke Ellington och Count Basie förhåller sig precis som The Beatles och Rolling Stones 30 år senare. Ellington står för finesserna och melodierna medan Basie står för den råa muskelstyrkan och blueskänslan. I det fallet håller jag definitivt på Duke Ellingtons roliga komplexitet. Count Basies storbandsjazz blir ofta för stereotyp för min smak.

Och så försvinner då min barndoms danska Egernsund ut ur marginalen nedan på denna sida (se Augusti 2007). Återbesök till en oskuldsfull tid - före Zappa, före sex, före cigg, före socialism. Före bekymmer. Sedan blev det 70-tal och tonår. Det är väl typiskt att "Uncle Meat" kommer högre upp på sidan. Några få års skillnad men en helt annan period i livet.