FRANSKA FILMER

En av de intressantaste franska filmregissörerna just nu är utan tvekan Francois Ozon. Mest känd för "Under sanden" ("Sous le sable", 2000) om försvinnande, minnesluckor och förnekad sorg. Efter den stiliserat lesbiska "8 femmes" ("8 kvinnor", 2002) och den lite kryptiska "Swimming pool" (2003) följde i snabb takt den mycket intressanta "5x2" ("Kärlek tur och retur", 2004). Ett skilsmässodrama/erotiskt drama som spelas upp i baklänges kronologisk ordning. Ett svårt grepp som Ozon lyckas fullt ut med (där amerikanska "Memento" misslyckades).

Senast såg jag Francois Ozons bitterljuvt sköna film "Tiden som finns kvar" ("Le temps qui reste", 2005) om en gay kille och modefotograf som får ett tragiskt medicinskt besked och tvingas pröva sitt liv, sina relationer och sina värderingar. Låter mörkt men filmen har en sällsam, existensiell ton som är ljus. Och liksom mänga av Ozons filmer börjar och slutar den vid ett hav.


Annars är jag väldigt förjust i färska "2 dagar i Paris" ("Deux jours à Paris", 2007) av och med Julie Delpy. Snabb, fräck, rolig sexkomedi som en Woody Allen på franska. Har fått oförtjänt sval kritik, för den är MYCKET underhållande.

Däremot var dramafilmen om Edith Piaf, "La vie en rose" ("La Môme", 2007) en besvikelse. Marion Cotillard spelar visserligen huvudrollen bra. Men berättelsen känns tunn och förutsägbar. Rätt obegripligt med tanke på ett sådant fantastiskt, blodigt dramatiskt verklighetsstoff som finns att bygga på.