Var faktiskt inte särskilt förtjust i Peter Birros dramaserie "Upp til kamp!" (SVT). Skådespel, manus, regi av Mikael Marcimain, originalmusiken...Allting var bra. Ändå var det något som inte stämde med tidsskildringen. Ett kallt och hårt mörker som kändes mera punk än 60-/70-tal.

Kanske var det bara för att "Upp till kamp" blev en påminnelse om de riktigt jobbiga sidorna av 68-revolten och proggtiden. För de fanns sannerligen också. Droger, utfreakande, det oresonliga ursinnet och dogmatismen inom bokstavsvänstern. För Peter Birro viker inte undan för det mörka och jobbiga. Det räcker med det eviga kedjerökandet i serien för att man ska känna sig rätt avtänd.

Sedan hör det till saken att just Göteborgsvänstern var den mest extrema och stenhårda under perioden. När en KFML(r)-typ i serien säger att "Musik får aldrig bli ett självändamål, den måste vara ett vapen i kampen" så får man lätt kräkreflexer. Sådan grotesk skit fanns då.

Men Peter Birros i sig fina berättelse har blivit en nattsvart saga utan motbild. Därför har jag svårt att dela Johan Cronemans lyriska hyllning av serien i DN den 3 september.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jo, Riga i Lettland är en fin stad. Medeltida stadskärna som kan erinra om Lübeck. Hansahuset i Gamla Stan är i perfekt skick. Men något stämmer inte. Det visar sig att detta Hansahus är byggt 1991! En ren rekonstruktion! För stadskärnan blev utbombad under kriget och låg i ruiner under hela Sovjettiden.

Ett bra tips är välgjorda Ockupationsmuseet, med tung historia om nazi- och Sovjettiden, från 1940 till självständigheten 1991.



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Skön utsikt från ett hotellfönster. Lägg märke till de futuristiska monumenten på avstånd.

Att sitta på ett hotellrum i Riga, Lettland och titta ut över en stor park med heroiska statyer en kväll med ösregn, åska och blixtar, och samtidigt lyssna på cool musik, det var en vilsam känsla bara det. Riga var för övrigt en mycket intressant och trivsam stad.

Vad lyssnade jag på den där kvällen under åskvädret? Kanske var det nyinköpta samlings-CD:n "The very best of Miles Davis" (Sony 1996) med Miles Davis. Tyvärr är den utgången, så jag fick beställa den från Amazon.

Denna samling är alldeles utmärkt, och ska inte förväxlas med flera andra utgåvor med samma titel. För här är verkligen ett bra urval från två av Miles sex decennier (!) långa karriär. Fokus på hans klassiska cool jazz 50-tal och lite av hans snyggt popjazziga 80-tal. Helt OK för mig att hoppa över hans stressade 60-tal och grötigt utfreakade 70-tal.

Öppning med snygga "Time after time" (1985). Följd av klassiska "Summertime", "Bye, bye blackbird" och "Round midnight". Bäst är att man har modet att ta med hela 16 minuter långa "Concierto de Aranjuez" av spanske Joquim Rodrigo. I smakfullt arrangemang av Gil Evans och ursprungligen från LP:n "Sketches of Spain" (CBS 1960). En utsträckt meditation av ren skönhet i spansk kolorit.

Gillar "Doobidoo" i SVT på fredagar. Perfekt tv-underhållning en trött fredagkväll. Och Lasse Kronér är bra på att lyfta fram Tevearkivet. (Trots "långt ner i dom djupa valven" och liknande, men det kan jag stå ut med).

Blev bara lite sur på Kronérs påannons av Janne "Loffe Carlsson". . Folkkär skådespelare och artist osv. "Vad många inte visste är kanske att han också fuskat som trummis...." Men alltså vafaen, hallå! Janne Carlsson är och har varit en av Sveriges absolut bästa trumslagare. Hör hans grymt drivna spel på Pugh Rogefeldts "Ja, dä ä dä" (Metronome 1969). Speciellt i "Surabaya Johnny".

Han var ena halvan av legendariska duon Hansson & Karlsson 1967-69 (bilden). Psykedelisk, svängig orgeljazz som var unik och före sin tid. Jag har hört ögonvittnen berätta om när de var förband till Jimi Hendrix och fullständigt spelade ut honom. När Jimi skulle ta över suckade han något om hur skulle ha fortsätta efter de där.

Janne Carlsson var som sagt Sveriges bäste trumslagare en gång för länge sen. Så sadlade han om helt och blev "Loffe" och komiker och "hö-hö-hö..." Tycktes ha lämnat trumspelet för en lång period. Att påstå att (Bo) Hansson & Carlsson gick skilda vägar är en mild underdrift.

Den ende trummis jag vet som kunde slå Janne Carlsson var den otrolige Bosse Skoglund i Peps Blodsband. Han är oöverträffad.

Men en tredje minnesvärd trummis i Sverige genom tiderna var faktiskt far till en av de andra gästerna bredvid "Loffe" i samma "Doobidoo", Jan Johansen. Jans far var den fine norsk-svenske jazztrumslagaren Egil Johansen (1934-1998). Egil hade ett lätt, fantasifullt, svängigt trumspel. Hör gamla skivor med pianisten Jan Johansson och tidiga Cornelis.

Får höra att Joe Zawinul är död. Sorgligt. Legenden från bl.a. Weather Report var en av arkitekterna bakom fusionjazz, eller jazzrock som jag hellre kallar det. Österrikare var han egentligen. Född redan 1932 någonstans bland gröna alperna. Flyttade över till USA på 1950-talet, lockad av jazzen. Spelade piano med Cannonball Adderly och Miles Davis.

Och 1970 grundade han det multikulturella Weather Report i USA tillsammans med Wayne Shorter. Zawinul, en trollkarl och mästare i space-klanger bakom högar av syntar på scenen. Såg alltid lite komisk ut, i sin mustasch och stickade mössa. Och Zawinul, också en beryktad excentriker. Han lär ha haft ett av musikvärldens värsta egon. Nu är han borta. Varför är nästan alla av mina husgudar döda?

Redan mörk september. Och regnet det regnar var eviga dag. Bara för en månad sedan var det så här ljust. Stranden på sandön Römö på västra Jylland, vid mäktiga Vesterhavet (som Nordsjön heter på danska). Och inte särskilt långt från vackra småstaden Ribe ("storkarnas stad").

Städernas namn därnere på södra Jylland, på vägen någonstans mellan Lilla Bältbron och tyska gränsen, bildar en poetisk kedja av nostalgi: Fredericia, Kolding, Haderslev, Aabenraa (Åbenrå), Gråsten. Ungefär som sjörapporten på radions P1 kan bilda en vacker poesi med sitt entoniga uppläsande av ortsnamn på fyrarna någonstans där ute till havs.

"Der er noget galt i Danmark, Dybbøl Mølle maler helt ad helved´ til / Bare tegne-drengen er i orden kan man få det som man vil."
Ur John Mogensen, "Det er noget galt i Danmark" (1971).

Nu var Dybböl Mölle flagnad och ful på fasaden. En av Danmarks starkaste nationella symboler är föremål för en juridisk tvist som förlamar underhållet, vilket man ursäkter sig för inför turisterna på skyltar utanför.

Men skansarna runt omkring är vackra. Platsen för de blodiga striderna 1848 och 1864. Museet Historiecenter Dybböl Banke är ett föredömligt pedagogiskt upplevelsemuseum. Och - inte minst - strax intill ligger trivsamma staden Sönderborg, en av huvudorterna i Sönderjylland.