Var faktiskt inte särskilt förtjust i Peter Birros dramaserie "Upp til kamp!" (SVT). Skådespel, manus, regi av Mikael Marcimain, originalmusiken...Allting var bra. Ändå var det något som inte stämde med tidsskildringen. Ett kallt och hårt mörker som kändes mera punk än 60-/70-tal.

Kanske var det bara för att "Upp till kamp" blev en påminnelse om de riktigt jobbiga sidorna av 68-revolten och proggtiden. För de fanns sannerligen också. Droger, utfreakande, det oresonliga ursinnet och dogmatismen inom bokstavsvänstern. För Peter Birro viker inte undan för det mörka och jobbiga. Det räcker med det eviga kedjerökandet i serien för att man ska känna sig rätt avtänd.

Sedan hör det till saken att just Göteborgsvänstern var den mest extrema och stenhårda under perioden. När en KFML(r)-typ i serien säger att "Musik får aldrig bli ett självändamål, den måste vara ett vapen i kampen" så får man lätt kräkreflexer. Sådan grotesk skit fanns då.

Men Peter Birros i sig fina berättelse har blivit en nattsvart saga utan motbild. Därför har jag svårt att dela Johan Cronemans lyriska hyllning av serien i DN den 3 september.