Men den här var ju bra. Jeanette Wintersons korta roman "Fyrväktaren" (2004) kändes till en början som en konstig rapsodi. Berättelsen om den föräldralösa flickan som tas om hand av en gammal blind fyrväktare på en utpost längst ut i den skotska obygden, blir en sällsamt ljus och poetisk saga som i sig innehåller många sagor.

Sjömän som blivit borta på havet och mytiska överlevare i förgången tid. Det blir berättelser i berättelser och man vet inte alltid vad som är nu och då. Men fyren kastar oavbrutet sin sken över mörkret och vattnet. Och flickan Silver är en hjälte på sitt sätt. Engelska Jeanette Winterson är en egenartad författare.

Eftersom jag mest skriver om musik, film, böcker etc som jag gillar och i eget urval, är det lätt det att går troll i superlativer. Det blir mycket fantastiskt, lysande, underbart, briljant, genialiskt osv. Inflation i lovord, liksom.

Låt mig därför få gnälla lite. Får inget riktigt grepp om Esbjörn Svenssons Trio fast jag lyssnat rätt mycket på "Viaticum" (Act Company CD 2005). Deras samspel är imponerande. Esbjörn Svensson är förstås skicklig pianist, men han är samtidigt ingen Chick Corea. Jag menar; det lyfter, flyger aldrig om pianospelet. Det är mera som om han hänger på de andra. Magnus Öström är otroligt skicklig trummis, speciellt på vispar och handspel. Men samtidigt, spelar han nästan ALLTID med vispar? Och Dan Berglund är bra kontabasist. Speciellt när han far ut i psykedeliska wahwah-effekter, och därmed spräcker det puritanska draget som annars hör en pianotrio till.

Likväl behövs Esbjörn Svenssons Trio (EST). Själva formatet pianotrio känns så pass unikt. Och deras skivtitlar är alltid fantasifulla. Men - tilltaget att lägga 5 minuters tystnad före sista låten på "Viaticum" är inget kul skämt. Eller är det en blink åt John Cage?

Hör en bra samling med Peps, "Bitar" (Sonet 2CD, 1993). Här är hans tidiga, nästan okända bluesinspelningar på engelska (som Linkin´Louisiana Peps, 1968) som inte alls är så dumma. Via kioskvältaren "Peps Blodsband" (1974), den första på svenska/skånska och genombrottet. Herregud, det här är gymnasiet för mig! Vi lyssnade alltid på Peps i Helsingborg. På musikfesternas 70-tal. Någon som var där?

Samlingen är bra, förutom att jag saknar pärlan "Babylon" från 1976, och att jag gärna hoppar över de krystade Edvard Persson-låtarna. Men här finns å andra sidan Peps allra bästa låt. Ett riktigt, riktigt litet mästerstycke. "Maskin nr 2" heter den och öppnade LP:n "Spår" (1978).

"Maskin nr 2" är nog den första svenska raplåten. Ackompanjerad av en monoton bokpackningspaskin och lite dub och blås, blommar Peps ut i den mest fantastiska ordfantasi och rimkonst på temat arbetarens möda. Det är verbalt, rytmiskt, musikaliskt fullkomligt lysande! Det är både engagerat och dråpligt humoristiskt.

Det är långt ifrån 70-talets Gröna vågen. De senaste 15 åren har det kommit hur många svenska filmer som helst på temat: landsbygdens (eller småstadens) inkrökthet och intolerans. Allt ifrån "Änglagård" och "Jägarna", via "Fucking Åmål" till "Såsom i himlen", "Masjävlar" och "Farväl Falkenberg". Antingen sett inifrån obygden eller genom en hemvändare.

Det är alltså ett riskfyllt tema som lätt kan hamna i schabloner. Ännu en timmerbil kör förbi och på fiket är det hopplöst stekflottigt och dansbandsmusik och stackars-den-som-inte-skaffat-familj-innan-30. "Villa, Volvo, valium" är livets lunk.

Just därför var det befriande och en stor upplevelse att se om Maria Bloms film "Masjävlar" (2004). Den är en stor film där allt känns helt igenom äkta. Sofia Helin som framgångsrik it-stockholms-singel återvänder mycket riktigt till barndomshemmet i Dalarna för en familjehögtid och hamnar snart i frontalkrockar med sina storasystrar (Kajsa Ernst och Ann Petrén). Snart blir det rena Norén och Bergman när syskonens besvikelser, uppoffringar och bitterheter slås emot varandra i våldsamma konvultioner.

Maria Blom lyckas skickligt undvika stereotyper genom bra manus och regi, och med skådespelarnas starka prestationer. Inte minst Kajsa Ernst som ändå har den obekväma rollen som bitterkärring. Också många av birollerna är fint skildrade.

Otroligt bra bok! Jan Arnald, "Maria och Artur" (Bonniers 2006). En fiktiv men dokumentärt präglad, och mycket trovärdig, roman om författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine.

Jan Arnald är minst sagt närvarande som författare. Ser sig själv utifrån och går in och kommenterar sitt eget berättande. Det är ett roligt och ovanligt grepp. Och historien om Artur och Maria är märklig, fascinerande. Bondsonen från Skåne som tror på sitt enorma ego och skriver extatiska hyllningsdikter till arbetare och folk i tredje världen ("Negerkust"). Fast alltid utifrån betraktande. Och barnhemsflickan från Danmark som mot alla odds hittar fram genom lyrik och beundrad skönhet. Men får finna sig i den "fria kärlekens" villkor och barnlöshet. Hur frivilligt? Frågan lämnas öppen.

Japp! Så var den stora schlagerfesten över. Visst var det rätt låt som vann. The Ark med "The worrying kind" bär upp segerkostymen med den äran. Visst övertygade Ola Salo och smålänningarna från Rottne, och visst kan de ha goda chanser i Helsingfors.

Egna favoriter var egentligen Andreas Johnsson med charmigt stilsäkra popdängan "A little bit of love" (fast den inte var lika bra som förra årets "Paul Jones 1967"-doftande "Sing for me"). Och så var det förstår Sonja Aldén, och hennes innerliga ballad "Bara för att du finns". Även Sarah Dawn Finer och Sanna Nielsen var mycket bra. Egentligen allt utom Anna Book och den där läskige Måns höll bra klass.

Så utvecklade sig då det som började som en usel deltävling med sketna bidrag i Jönköping, till att sluta i en riktigt storstilad och lyckad final i Globen. Vi var med om den stora festen. Nu orkar vi inte mer schlager på ett tag. Vila inför den stora finalen av Eurovision Song Contest 2007 i Helsinki. Och DET ska blir roligt!

Heja 8 mars! Hade jag haft en radiokanal nu hade jag bara spelat kvinnliga artister idag. Mycket Monica och Joni förstås. Pretenders och Aretha. Lite bortglömda Turid och Marie Selander som sjöng så bra på "Sånger om kvinnor". Jill Scott och Erykah Badu. Sorgligt underskattade Sonya Hedenbratt när hon sjöng visan om "Rågsved".

Och så Billie Holiday och Nina Simone!!! Två generationer jazzkvinnor med kraft. Med Bille Holiday är allting bra. Från "A fine romance" och "Strange fruit" på 30-talet till sista LP:n "Lady in satin" (1958).

Nina Simones skivutgåvor är däremot en väldig röra av samlingar och halvdubletter och konstiga inspelningar, varvat med guldkorn. 50-talsinspelningarna kring "My baby just cares for me" (1957) är fantastiska. Liksom mycket (inte allt) hon gjorde 10 år senare. T ex den laddade "Blues for Mama" (1967). Temperament är bara förnamnet.

Är fly förbannad på FlyMe. Gissa vem som har bokat och betalt resor? Vad händer nu? Allt står stilla under helgen och jag har ännu inte hämtat mig från fredagens kaos. Måste tänka på annat så länge.

FLY bort. Fly till Drömmarnas land. Till Schlagerland. NATURLIGTVIS ser jag på Andra chansen i Melodifestivalen på SVT. Och för en gångs skull blev det som jag ville. RÄTT LÅTAR VANN!

Sonja Aldén var rörande bra i sin innerlighet. Jessica Andersson och Sanna Nielsen var mycket jämna och värdiga. Magnus Uggla åkte ut. Men han klarar ju sig bra ändå, om man säger så. Och i finalen? Andreas Johnson är alltjämt säker, med en värdig uppföljare till förra årets stilsäkra 60-tals-pastisch "Sing for me". The Ark är charmigt intagande men alltför upphaussade. Deras låt är mest ett uppkok på gamla Edison Lighthouse "Love grows" (1970). Skolfröken Marie Lindberg kanske inte håller hela vägen fram. Övriga bidrag är inte mycket att säga om. Men jag skulle inte bli förvånad om Sonja Aldén stiger fram som ett ljus och blir Sveriges bidrag året 2007.

Den här skivan växer. Köpte den när den kom ut för två år sedan och har lyssnat sporadiskt. Men det är i senaste dagars MP3-lurar den har ekat och gett nya dimensioner. Freddie Wadling gör det igen! Förvandlar till synes enkla, anspråkslösa sånger till något stort, vackert, dramatiskt. "Jag är monstret" (Capitol 2005) är hans mästerstycke i eget namn. Han sjunger sanslöst sköna ballader som "Måla mitt minne" och "Flyg min väg" (med Nina Persson).

Spöklika arrangemang med hornmusik, banjo och saxar parat med nervig rockkänsla ger associationer till Wadlings vokala släktingar, som Tom Waits och Captain Beefheart. Och det gör inget, för Freddie Wadling är så helt egen personlig. Egentligen är det här visor, ballader. Förvånad ser jag - nu - att flera av skivans låtar skrivits av Per Gessle och Mauro Scocco. Med Wadlings makalösa uttolkningar får de mångtydiga djupa bottnar.