Det är långt ifrån 70-talets Gröna vågen. De senaste 15 åren har det kommit hur många svenska filmer som helst på temat: landsbygdens (eller småstadens) inkrökthet och intolerans. Allt ifrån "Änglagård" och "Jägarna", via "Fucking Åmål" till "Såsom i himlen", "Masjävlar" och "Farväl Falkenberg". Antingen sett inifrån obygden eller genom en hemvändare.

Det är alltså ett riskfyllt tema som lätt kan hamna i schabloner. Ännu en timmerbil kör förbi och på fiket är det hopplöst stekflottigt och dansbandsmusik och stackars-den-som-inte-skaffat-familj-innan-30. "Villa, Volvo, valium" är livets lunk.

Just därför var det befriande och en stor upplevelse att se om Maria Bloms film "Masjävlar" (2004). Den är en stor film där allt känns helt igenom äkta. Sofia Helin som framgångsrik it-stockholms-singel återvänder mycket riktigt till barndomshemmet i Dalarna för en familjehögtid och hamnar snart i frontalkrockar med sina storasystrar (Kajsa Ernst och Ann Petrén). Snart blir det rena Norén och Bergman när syskonens besvikelser, uppoffringar och bitterheter slås emot varandra i våldsamma konvultioner.

Maria Blom lyckas skickligt undvika stereotyper genom bra manus och regi, och med skådespelarnas starka prestationer. Inte minst Kajsa Ernst som ändå har den obekväma rollen som bitterkärring. Också många av birollerna är fint skildrade.