Eftersom jag mest skriver om musik, film, böcker etc som jag gillar och i eget urval, är det lätt det att går troll i superlativer. Det blir mycket fantastiskt, lysande, underbart, briljant, genialiskt osv. Inflation i lovord, liksom.

Låt mig därför få gnälla lite. Får inget riktigt grepp om Esbjörn Svenssons Trio fast jag lyssnat rätt mycket på "Viaticum" (Act Company CD 2005). Deras samspel är imponerande. Esbjörn Svensson är förstås skicklig pianist, men han är samtidigt ingen Chick Corea. Jag menar; det lyfter, flyger aldrig om pianospelet. Det är mera som om han hänger på de andra. Magnus Öström är otroligt skicklig trummis, speciellt på vispar och handspel. Men samtidigt, spelar han nästan ALLTID med vispar? Och Dan Berglund är bra kontabasist. Speciellt när han far ut i psykedeliska wahwah-effekter, och därmed spräcker det puritanska draget som annars hör en pianotrio till.

Likväl behövs Esbjörn Svenssons Trio (EST). Själva formatet pianotrio känns så pass unikt. Och deras skivtitlar är alltid fantasifulla. Men - tilltaget att lägga 5 minuters tystnad före sista låten på "Viaticum" är inget kul skämt. Eller är det en blink åt John Cage?