23 år, vilken märklig ålder! Carlos Santana var 23 år (!) när han och gruppen Santana gjorde makalöst sköna LP: "Abraxas" (1970). Ett mästerverk som vibrerar av latinrock, glödheta gitarrslingor, erotik, conga-rytmer och jazzrock. Och tyvärr av två hårdrocklåtar som man får på köpet.

23 år var Brian Wilson när han knådade ihop The Beach Boys milstolpe "Pet sounds". Och Paul McCartney när han skrev "Eleonor Rigby" på Beatles "Revolver". Jimi Hendrix när han rev igång ackorden till "Hey Joe" och Brian Jones när han spelade sitar i kaotiska "Paint it black!" med Rolling Stones. Och Bob Dylan "Highway 61".... Puh, kan man få komplex för mindre?

Å andra sidan - 27 år verkar ju ha vara en makaber ödesålder. Vid den åldern dog både Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Otis Redding. Tur att man har passerat den.

Mullig musikmix i lurar. Det här är roligt. Tanka in ett hundratal hela album i din MP3. Ställ in på "Spela alla" och spela upp samlingens alla låtar i bokstavsordning. Garanterat nördigt, som en slump med ständigt nya möten, kontraster, överraskningseffekter.

Igår, under regnstormen, blev det som av en händelse "Rainy day women" - Bob Dylan, "Regnets sång" - Monica Zetterlund, "Regntunga skyar" - Anne-Lie Rydé osv. Och idag på promenad i stan framme på REV. Det blev "Revèries" ur Symphonie Fantàstique (Berlioz), "Revolution no 1" - The Beatles, "Revolution no 9" - The Beatles, "Revolutionsoperan" ur Tältprojektet (Vi äro tusenden) osv.

Att höra ljudcollaget "Revolution no 9" från "White album" högt i lurar är en omtumlande upplevelse under en stadsvandring. Fragment av bisarra röster ("We are standing still"), symfoniorkester, maskingevär, änglagörer, sexstön, pianoklink, flera knäppa röster och ljud som kastas hit och dit i våldsamma stereoeffekter blir som en surrealistisk dröm.


Det är storartat och det är "Revolution no 9" som ger vita dubbel-LP:n dess omisskännliga profil. Tack och lov att inte George Martin fick sin vilja igenom och klippte bort det från albumet. Jag är svag för sådana ljudkompositioner. Andra från samma tid är "Nasal retentive calliope music" av Frank Zappa på "We´re only in it for the money" och "Voices in time" med The Vanilla Fudge från "The Beat Goes On". Alla tre är händelsevis från 1968 och gjorda manuellt via rullbandspelare. Idag skulle det vara enkelt att skapa via sampling. Liknande försök gjordes t.ex. av hiphopgruppen De La Soul på "3 Feet High & Rising" (1989). Men det är ändå inte riktigt samma känsla.

Ny kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth. Känns efter omständigheterna mycket bättre än den förra som hade direkt fientlig inställning till public service och föreföll allmänt kulturointresserad. Fortfarande en gåta - varför valde inte Reinfeldt fru Adelsohn från början? Om han nu inte hellre kunde valt en folkpartist?

Begriper fortfarande inte varför den "mjuke" Reinfeldt först tillsatte en Timbro-extremist. En aggressiv markering eller bara av ointresse för en oviktig fråga, någon skulle man ju ta? Hur som helst verkar ju inte alliansen ha pratat ihop sig till någon enhetlig hållning i kulturfrågor.

Och hur kunde Cecilia Stegö-Chilò på ett par dagar hinna bestämma att SVT:s sändningstillstånd halveras till tre år och skrota fri entré på museer? Ingen debatt eller riksdagsbeslut om det? Vad är det för ministerstyre?

Drevet och debatten om licensskolk har öppnat upp för ett utbrett SVT-hat och public service-hat som jag inte trodde var möjligt. Speciellt på insändarchatter och i bloggvärlden har huligantoner skrikits ut. Det har varit "Riv SVT!" och "Sälj ut SVT!" och "Lägg ner skiten!" och "Vägra licens!" och dumma tillmälen som "statstelevisionen" och "sosse-tv" hit och dit. Uppenbarligen har både "Fri television"-kampanjen och licensdrevet retat en del.

En politisk falang vid makten vill på fullt allvar montera ner SVT och SR till minsta möjliga enhet som bara producerar nyheter på samiska och lite nyheter och kultur. Med Stegö & co såg detta riktigt brännande ut. Låt oss hoppa på bättre med nya kulturministern. Därmed inte sagt att inte licensformen ska debatteras.

Apropå SVT i framtidens mediasamhälle skriver Paul Frigyes bra i nya Journalisten/29:
"Men samtidigt har samhällets behov av rikstäckande public service-verksamhet snarast ökat. Ett medium som självständigt utgör en gemensam referens i ett i övrigt fragmentiserat samhälle utgör ett gigantiskt samhällsvärde."

<
Var en sväng till Hamburg på trevlig resa hos goda vänner över veckändan. Roligt att förutsättningslöst besöka en storstad som ofta får dras med någon slags tråkighetsstämpel. Vem har inte bytt tåg på Hamburg Hauptbahnhof någon grå, dyster dag i det förflutna?


Men stan var trivsam och var hamburgarna vänliga. Vackra Planten und Blumen, mäktiga hamnen, beryktade Reeperbahn (numera rätt städat). Men visst var det historiens vingslag. Här spelade The Beatles långa maratonpass på stökiga horklubbar som Star Club och Indra vid tiden 1960-62. Vältajmat nog hade Hamburgmuseum en fin utställning om just Beatles tid i Tyskland innan de blev upptäckta och stora. En period som för övrigt speglas väldigt trovärdigt i spelfilmen "Backbeat" från 1994.

HERREGUUUUD - så mycket som har hänt!
Har varit bortrest utomlands några dagar, och under tiden har ju allting hänt här hemma. Har bara följt nyhetsbruset lite på avstånd.

Så avgick hon till slut, kulturminister Cecilia Stegö Chilò. Sörjd av ingen inom kulturvärlden och knappast någon annan heller. Blotta utnämningen av henne var en provokation. Fredrik Reinfeldt må ha varit omedveten om hennes licensskubb. Men hennes inställning till kulturvärlden och till public service var knappast obekanta för honom sedan hennes tid på Timbro. Var utnämningen en aggressiv, politisk markering av Reinfeldt? Eller tydde den bara på ett allmänt ointresse för kulturfrågor och någon skulle ju ändå ta hand om sån't där också? Hans motiv är ännu höljda i dunkel.

Slarv hit och slarv dit är en sak. Det orkar jag inte ens bry mig om. Men Stegö Chilò och Tobias Billström gjorde medvetna, ideologiska val vad gäller licensskolk. Det är jämförbart med plankarna på tunnelbanan och deras ideologiska nätverk, fast med omvända förtecken. Skit i allt och låt andra betala. Samma råa mentalitet.

Mycket har hänt på några dagar. Intressant tilldelning av nobelpriset i litteratur till turkiske Orhan Pamuk. Och Eva Hamilton som ny VD för Sveriges Television. Det blir nog bra. Fast det blåser kallt runt omkring.

Som motvikt till Cecilia Stegö Chilò. Tänkte skriva något om den här roliga, nya boken; "99 proggplattor" av Stefan Wermelin, Mia Gerdin och Bengt Ericsson. Bra initiativ och spännande urval. Många deja-vuer dyker upp. Från självklarheter som Hoola Bandoola, Contact, Blå Tåget, Samla Mammas Manna etc. Till verkligt udda opus som ändå fick plats i den spretiga, vildvuxna floran. Hur många kommer ihåg Stenblomma, Risken Finns och Anna Själv Tredje? Man blir också påmind om de jobbiga sidorna av proggen. De agitatoriska kampsångerna (NJA-gruppen), socialrealismen (Dan Berglund...puh..) och betongrocken (Motvind). Tankarna går lätt till den groteska tidningen Musikens Makt (oläsbar idag, sörjd av ingen).


Men samtidigt tar författarna frikostigt upp pionjärer inom den musikaliskt progressiva strömningen av svensk roch runt 1968-69. Här finns således Hansson & Karlsson, Mecki Mark Men, Made in Sweden och naturligtvis klassikern "Ja, dä ä dä" med Pugh Rogefeldt.


Hur rätt har Mia Gerdin inte när hon skriver om att bland den musikmix man diggade 1969 (Zappa, Jimi Hendrix, Fleetwood Mac, Cream) så platsade Pughs vilda rock helt självklart in bland dem. Således blir perspektivet annorlunda med denna vidare definition av "progressiv musik".

Därför ryms på 70-talet sådana artister som Egba, Cornelis och (jo förstås) Peps Blodsband, fast de inte spelade in på alternativbolag.


Jo, "99 proggplattor" är en rolig bok att bläddra i. Kul att bli påminnd om en idag så helt bortglömd pärla som Ronny Åström & Peps Blodsband, "Den ensamma människan" (Sonet LP 1976).

Frustrerad. Kanske, kanske... kan min MP3 Creative Zen Sleek börja fungera igen efter hjälp med en uppdatering. Varit utan musik i en vecka nu och känner abstinens. Men frustrerad över Creative som är omöjliga att få kontakt med. Hemsidans "kontakta oss" ger bara automatsvar och telefonnummer har spärrtoner eller hänvisar till andra nummer där abonnent saknas. Är det support?

Frustrerad. Ny kulturminister, Cecilia Stegö Chiló (m). Nyliberal direkt ifrån Timbro tankesmedja. Vad kommer hända med kulturen? Vad kommer hända med folkbildningen? Hur kommer public service nu att definieras? Nerläggning av rubbet?

Positivt ändå - Svenska Akademien väljer in Jesper Svenbro och Kristina Lugn. Oväntade, okonventionella, spännande val. Ett stort skutt framåt för innebörden av Snille och Smak.

Och på torsdag den 12/10 är det dags för Horace. Vem blir det i år? Adonis, Amos Oz, Tomas Tranströmer? Eller någon totalt okänd poet från Vitryssland eller Colombia? Alltid lika spännande...

Plötsligt tungt regn. Höstrusk. Ett halvår sedan vårsolen lyste i New York. Minns när vi åt frukost i lägenheten på Upper East. Det var varmt inne och vi hade fönstren öppna. Men - vem var det som spelade? Var kom musiken ifrån?

Dag efter dag hörde vi trumpeten. Någon granne som spelade så häftigt? En riktig skön jazzlirare. Men vi kunde aldrig idenfiera musiken. Trafikbruset hela tiden i bakgrunden och solen stod redan högt. Så plötsligt en dag såg vi honom!

Han bara stod där - ute på taket! Mitt på plåttaket till skyskrapan mitt emot stod snubben och jammade trumpet. Hur bra som helst. Sinnebilden för talesättet: I New York kan vad som helst hända.

Det är real jazz. Det är New York. Det är Coooolt....

Men det är längesen nu. Just nu regnar det ett tungt höstregn utanför.

Ibland känner man sig bara så låg. Då är det stärkande terapeutiskt att lyssna på Jean Sibelius femte symfoni. Så tungsint dryg som Sibelius kan vara, så är samtidigt denna Symfoni nr 5, Ess-dur (1919) något av det ljusaste och mest livsbejakande han skrev. Men ändå förbannat tung.

Det är känslan av den första bitande frosten under en ensam höstpromenad när det är skönt att slippa alla människor. Musik som är tungsint dyster i grunden men som reser sig. Speciellt de extatiskt lovsjungande och infernaliskt upprepande valthornen och trombonerna i den sista satsen är mäktiga.


Inspelningen på Deutsche Grammophon med Herbert von Karajan och Berliner Philharmonikerna från 1965 är aldrig fel. Då får man också den vackra "Tuonelas svan" (1895). Ännu mera dystert svårmod att bara frossa i och njuta av.