Mullig musikmix i lurar. Det här är roligt. Tanka in ett hundratal hela album i din MP3. Ställ in på "Spela alla" och spela upp samlingens alla låtar i bokstavsordning. Garanterat nördigt, som en slump med ständigt nya möten, kontraster, överraskningseffekter.

Igår, under regnstormen, blev det som av en händelse "Rainy day women" - Bob Dylan, "Regnets sång" - Monica Zetterlund, "Regntunga skyar" - Anne-Lie Rydé osv. Och idag på promenad i stan framme på REV. Det blev "Revèries" ur Symphonie Fantàstique (Berlioz), "Revolution no 1" - The Beatles, "Revolution no 9" - The Beatles, "Revolutionsoperan" ur Tältprojektet (Vi äro tusenden) osv.

Att höra ljudcollaget "Revolution no 9" från "White album" högt i lurar är en omtumlande upplevelse under en stadsvandring. Fragment av bisarra röster ("We are standing still"), symfoniorkester, maskingevär, änglagörer, sexstön, pianoklink, flera knäppa röster och ljud som kastas hit och dit i våldsamma stereoeffekter blir som en surrealistisk dröm.


Det är storartat och det är "Revolution no 9" som ger vita dubbel-LP:n dess omisskännliga profil. Tack och lov att inte George Martin fick sin vilja igenom och klippte bort det från albumet. Jag är svag för sådana ljudkompositioner. Andra från samma tid är "Nasal retentive calliope music" av Frank Zappa på "We´re only in it for the money" och "Voices in time" med The Vanilla Fudge från "The Beat Goes On". Alla tre är händelsevis från 1968 och gjorda manuellt via rullbandspelare. Idag skulle det vara enkelt att skapa via sampling. Liknande försök gjordes t.ex. av hiphopgruppen De La Soul på "3 Feet High & Rising" (1989). Men det är ändå inte riktigt samma känsla.