Ibland känner man sig bara så låg. Då är det stärkande terapeutiskt att lyssna på Jean Sibelius femte symfoni. Så tungsint dryg som Sibelius kan vara, så är samtidigt denna Symfoni nr 5, Ess-dur (1919) något av det ljusaste och mest livsbejakande han skrev. Men ändå förbannat tung.

Det är känslan av den första bitande frosten under en ensam höstpromenad när det är skönt att slippa alla människor. Musik som är tungsint dyster i grunden men som reser sig. Speciellt de extatiskt lovsjungande och infernaliskt upprepande valthornen och trombonerna i den sista satsen är mäktiga.


Inspelningen på Deutsche Grammophon med Herbert von Karajan och Berliner Philharmonikerna från 1965 är aldrig fel. Då får man också den vackra "Tuonelas svan" (1895). Ännu mera dystert svårmod att bara frossa i och njuta av.