Som motvikt till Cecilia Stegö Chilò. Tänkte skriva något om den här roliga, nya boken; "99 proggplattor" av Stefan Wermelin, Mia Gerdin och Bengt Ericsson. Bra initiativ och spännande urval. Många deja-vuer dyker upp. Från självklarheter som Hoola Bandoola, Contact, Blå Tåget, Samla Mammas Manna etc. Till verkligt udda opus som ändå fick plats i den spretiga, vildvuxna floran. Hur många kommer ihåg Stenblomma, Risken Finns och Anna Själv Tredje? Man blir också påmind om de jobbiga sidorna av proggen. De agitatoriska kampsångerna (NJA-gruppen), socialrealismen (Dan Berglund...puh..) och betongrocken (Motvind). Tankarna går lätt till den groteska tidningen Musikens Makt (oläsbar idag, sörjd av ingen).


Men samtidigt tar författarna frikostigt upp pionjärer inom den musikaliskt progressiva strömningen av svensk roch runt 1968-69. Här finns således Hansson & Karlsson, Mecki Mark Men, Made in Sweden och naturligtvis klassikern "Ja, dä ä dä" med Pugh Rogefeldt.


Hur rätt har Mia Gerdin inte när hon skriver om att bland den musikmix man diggade 1969 (Zappa, Jimi Hendrix, Fleetwood Mac, Cream) så platsade Pughs vilda rock helt självklart in bland dem. Således blir perspektivet annorlunda med denna vidare definition av "progressiv musik".

Därför ryms på 70-talet sådana artister som Egba, Cornelis och (jo förstås) Peps Blodsband, fast de inte spelade in på alternativbolag.


Jo, "99 proggplattor" är en rolig bok att bläddra i. Kul att bli påminnd om en idag så helt bortglömd pärla som Ronny Åström & Peps Blodsband, "Den ensamma människan" (Sonet LP 1976).