Missa inte denna! "Midnight cowboy" (1969) av John Schlesinger, med John Voigt och Dustin Hoffman i suveräna rollprestationer. SVT på tisdag den 1 augusti. Enligt min mening en av världens 4-5 bästa filmer!

John Voigts machokille Joe Buck är utttråkad av trista livet i Texas. Sätter på sig cowboydress och far till New York City för att göra lycka som potent kvinnocharmör och livnära sig på rika damer som manlig gigolo. Men - i NY går inte cowboystilen hem. Annat än i bögkretsar! En helt främmande värld för Buck som han till slut tvingas ut i för att inte svälta ihjäl.

Dustin Hoffmans hostande småtjuv blir hans enda stöd i ensamhetens förnedring. En studie i avklädda illusioner och mänskligt förfall. Tätt, tätt berättad (inte minst i drömsekvenser och flashbacks) och storartat spelad!

Minnesvärda är scenerna från det psykedeliska, Andy Warhol-liknande drogpartyt där Joe Buck hamnar av en slump. Fint ledmotiv också när Harry Nilsson sjunger "Everybody's talking" i slutet.

"Punk attitude" - dokumentärfilm om punkrockens historia av Don Letts som sändes som "K-Special Extra" i SVT den 23 juli. Det var med nyfiken förtjusning jag bänkade mig.

För här fanns precis allt som jag aldrig gillat. Det hysteriska larm som fick sin triumf runt 1977-97 och sedan satt normer för generationer kritiker och rockdiggare. Raka rör, rå energi, ilsken uppsyn. Bara gitarrock, inga utvikningar. En period av svart/vita skivomslag med hålögda band i trista betongmiljöer. Eller mera kladd-geggiga omslag. Innan dess förstås förhistorien med Velvet Underground, MC5, The Stooges, New York Dolls. Precis det hyllade pärlband av rötter som inte är mina.


Ibland tog punkens vitala, råa energi radikala uttryck (typ "öhh, fuck you all! shit, bläääh..!"). Men lika gärna kunde den aggressiva energin ta fascistoida uttryck (hakkors, säkerhetsnålar, våld). Den delen utvecklades till oi-punk och vitmakt-musik. Detta har tystats ner och tvättats bort i rockhistorien.

Annars passerade i filmen alla som skulle vara med: The Ramones, Sex Pistols förstås, The Clash, The Damned, Sonic Youth etc, och med linjen dragen fram till hiphop och Nirvana. Som dokumentärfilm var "Punk attitude" alldeles utmärkt välgjord. Bland de många intervjuade var det faktiskt Henry Rollins som sade: "Punkare kan vara de mest trångsynta människor som finns." Äntligen skönt att höra denna självkritik inifrån.

Bland all musik med punkens historia som fanns med i filmen hörde jag inte en enda låt som var bra. Jo förresten, EN. "Oh bondage up yours!" med X-Ray Spex. Men DEN var bra!

Den här filmen var ju kanonbra! Woody Allens nya drama "Match Point" (2005), som är inspelad i England. För en gångs skull har han lämnat New York. Har ofta varit lite skeptisk till Woody Allens "seriösa" dramer där han inte spelar med själv. Och första halvtimman gäspade jag. Vad var det här för fånig engelsk överklass-idyll?

Men historien utvecklas skickligt till ett antikt ödesdrama mot ett obevekligt slut. Passion, otrohet, the bad good girl, galenskap, mord. Inga unika ämnen precis. Men fruktansvärt bra berättad och välspelad, även i många av birollerna. Rekommenderas!

Litet avbrott för vistelsen på ön där ute i havsbandet. Peter ringde och lockade med Stanley Clarke / George Duke levandes på Berns. Kunde inte motstå. Gamla jazzrock-/fusion-idoler lever än!

En mycket bra konsert Stanley Clarkes fantastiska spel på både elbas och kontrabas. Han är banne mej världens bästa bassist. Och inte bara tekniker för han har en avspänt spirituell och melodisk spelstil som är bara att njuta av. Charmtrollet George Duke hade man gärna hört mera nyanserat spel av än så här. Att han är en underbar keyboardspelare blev bara antydningar av.

För mycket av konserten var alltför stenhård funk och tröttsamt hårda kanter. Rätt mättande och i längden tjatigt. Dessutom kan jag inte så mycket deras egna låtar. Har mera hört dem som musiker med Chick Corea, Billy Cobham och Frank Zappa. Men ändå - legender och gamla hjältar är kul att ha sett.

Men visst var det fint där ute på ön... Och jag älskar min nya MP3. Att sitta på en skön skärgårdsö och lyssna på Mikael Ramels "Långt in i naturen" i lurar var ett ögonblick när allting stämde. Hela "Till dej" (1972) som jag förut lovprisat.

De här blev mina MP3-favoriter i skärgården:
1.) Mikael Ramel - "Till dej" (1972)
2.) Blå Tåget - "Brustna hjärtans hotell" (1972)
Rolig! Gick jämt och nynnade "Kan sparsamhet rädda proletariatet?"
3.) Blood, Sweat & Tears - "Blood, Sweat & Tears 3" (1970)
Japp! Varför ska man alltid behöva försvara B,S&T?

4.) Monica Zetterlund - "Ah Monica" = "Sakta vi går genom stan" (1962)
Sommarstämning. En av Monicas bästa.
5.) The Beatles - "White album" (1968)
Och det här var största återupptäckten! Att höra "Dear Prudence" och berusande ljudcollaget "Revolution nr 9" i lurarna var mycket mäktigt.

Vad är det här för skit? Jag köpte "Hot rats" på CDON och fick hem en helt ommixad version??!!?? Det är förstås Zappas och Ian Underwoods fantastiska musik och jam. Men det låter inte som jag är van vid och det känns förbannat störande!

Boven i dramat är sannolikt mr Frank Zappa himself. Han satt och mixade om sina gamla 60-talsalbum inför CD-utgivningarna. Ville "fräscha upp" dem och ge dem ett uppdaterat sound. Men det känns så fel, så fel. "We're only in ot for the money" går knappast att få tag på i LP-originalets version. Inte heller "Ruben & The Jets". Men jag var faktiskt lite oförberedd på att också "Hot rats" skulle vara "förbättrad".

Intrång på upphovsrätten känns det som, men här är det ju faktiskt upphovsmannen som är skyldig. Och visst ville han inte se sina gamla verk som statiska. Men för många av oss lyssnare känns det sorgligt. Just känslan av att de gamla versionerna inte går att få tag på. Jag har dem tyvärr inte på LP, bara på slitna, gamla kassettband, och de varar inte för evigt.

Mera listor. Bästa sommarskivor just nu:

1.) St Germain - Tourist (2000)
Världens bästa skiva. Läcker, fransk techno-jazz med smak av café creme.
2.) Frank Zappa & The Mothers - One size fits all (1975)
3.) Miles Davis - Kind of blue (1959)
4.) The Beach Boys - Pet sounds (1966)
5.) Fläskkvartetten & Freddie Wadling - Flow (1993)


Äh, lika bra att ta fem till:
6.) Monica Zetterlund - Sweet Georgie Fame (1967)
7.) Blood, Sweat & Tears - 3 (1970)
8.) Peps Blodsband - Spelar för livet (1992)
9.) Cornelis Vreeswijk & Jan Johansson - Grimascher & telegram (1966)
10) The Beatles - White album (1968)

Bläddrade i Nöjesguiden och hittade kul uppslag om den Bästa svenska romanen genom tiderna. Kulturfolk och författare väljer. Egna val:

1) Klas Östergren - Gentlemen (1980)
Imponerande romanbygge om de två bröderna Morgan, med skickligt ihopflätade tidsskildringar i olika lager.
2) August Strindberg - Röda rummet (1879)
Basic. Har alltid älskat den. Mera för person- och miljöskildringarna än för själva samhällskritiken.
3) August Strindberg - Ensam (1903)
Så härligt självömkande.
4) Hjalmar Söderberg - Doktor Glas (1905)
Gripande vemodig och med stilkänsla i språket.
5) Sven Delblanc - Åsnebrygga (1969)
Dagboksroman från hans tid vid Berkely, Kalifornien, mitt under studentrevolterna. Bister språk, fina iakttagelser.

Läste Bob Dylans "Memoarer, del 1" och är inte så imponerad. Den magi som genomsyrade Martin Scorseses film "No direction home" finns inte mycket av här. Äntligen skulle musslan öppna sig. Det funkade så bra i filmen med Bobs sparsmakade uttalanden i kombination med helt unika arkivklipp.

I boken blir berättelsen ett monotont namndroppande. Tiden är ca 1961 när han kom till New York, till Greenwich Village vid tiden före genombrottet. Visst glimrar berättelsen till ibland. Men så störs kronologin av konstiga hopp framåt, dels till epok "country Bob" cirka 1969 vid tiden för "Nashville skyline" och "Self portrait". Dels till inspelningarna av "Oh Mercy!" (1989) med Daniel Lanois i New Orleans.


Intressanta inblickar i och för sig. Men varför då dessa två hopp eller varför bara de? När man samtidigt är nyfiken på fortsättningen i New York City efter 1961. Detta är ju "Chronicles" del 1. Ska han fortsätta hoppa så där blir det både utdraget och rörigt. Men visst - Dylan är ju känd för att alltid gå emot förväntningar. Hedervärt på ett sätt, men också förbannat tröttsamt.