"Punk attitude" - dokumentärfilm om punkrockens historia av Don Letts som sändes som "K-Special Extra" i SVT den 23 juli. Det var med nyfiken förtjusning jag bänkade mig.

För här fanns precis allt som jag aldrig gillat. Det hysteriska larm som fick sin triumf runt 1977-97 och sedan satt normer för generationer kritiker och rockdiggare. Raka rör, rå energi, ilsken uppsyn. Bara gitarrock, inga utvikningar. En period av svart/vita skivomslag med hålögda band i trista betongmiljöer. Eller mera kladd-geggiga omslag. Innan dess förstås förhistorien med Velvet Underground, MC5, The Stooges, New York Dolls. Precis det hyllade pärlband av rötter som inte är mina.


Ibland tog punkens vitala, råa energi radikala uttryck (typ "öhh, fuck you all! shit, bläääh..!"). Men lika gärna kunde den aggressiva energin ta fascistoida uttryck (hakkors, säkerhetsnålar, våld). Den delen utvecklades till oi-punk och vitmakt-musik. Detta har tystats ner och tvättats bort i rockhistorien.

Annars passerade i filmen alla som skulle vara med: The Ramones, Sex Pistols förstås, The Clash, The Damned, Sonic Youth etc, och med linjen dragen fram till hiphop och Nirvana. Som dokumentärfilm var "Punk attitude" alldeles utmärkt välgjord. Bland de många intervjuade var det faktiskt Henry Rollins som sade: "Punkare kan vara de mest trångsynta människor som finns." Äntligen skönt att höra denna självkritik inifrån.

Bland all musik med punkens historia som fanns med i filmen hörde jag inte en enda låt som var bra. Jo förresten, EN. "Oh bondage up yours!" med X-Ray Spex. Men DEN var bra!