Läste Bob Dylans "Memoarer, del 1" och är inte så imponerad. Den magi som genomsyrade Martin Scorseses film "No direction home" finns inte mycket av här. Äntligen skulle musslan öppna sig. Det funkade så bra i filmen med Bobs sparsmakade uttalanden i kombination med helt unika arkivklipp.

I boken blir berättelsen ett monotont namndroppande. Tiden är ca 1961 när han kom till New York, till Greenwich Village vid tiden före genombrottet. Visst glimrar berättelsen till ibland. Men så störs kronologin av konstiga hopp framåt, dels till epok "country Bob" cirka 1969 vid tiden för "Nashville skyline" och "Self portrait". Dels till inspelningarna av "Oh Mercy!" (1989) med Daniel Lanois i New Orleans.


Intressanta inblickar i och för sig. Men varför då dessa två hopp eller varför bara de? När man samtidigt är nyfiken på fortsättningen i New York City efter 1961. Detta är ju "Chronicles" del 1. Ska han fortsätta hoppa så där blir det både utdraget och rörigt. Men visst - Dylan är ju känd för att alltid gå emot förväntningar. Hedervärt på ett sätt, men också förbannat tröttsamt.