MERA AV (NÄSTAN) GLÖMDA SOLAR PLEXUS

Året efter skulle det bli dags för nästa album, "Solar Plexus 2" (Odeon LP 1973). Skulle det bli upplagt för Chicagos modell med bara numrerade album och likartade, standardiserade logotyp-omslag? Nej, gruppens återstående två album skulle ha andra (mera triviala) fotoomslag.

Andra skivan har mer vokal karaktär eftersom Tommy Körberg här blivit fast medlem i gruppen. Repertoaren spänner från Nils Ferlins "Diktens port" till Joe Zawinuls jazzlåt "Mercy, mercy, mercy". Körberg sjunger rock och leker David Clayton-Thomas i "Don't believe", som jag tycker är det minst lyckade numret. Körberg har en tendens att gläfsa och bre på med massa manér.

Det mest lyckade och mest genialiska spåret är "Dance Russe" ur "Petrusjka" av Igor Stravinskij i en snabbflytande, svängig jazzrock-version. Här tenderar paret Dominique och gänget något riktigt stort. Kanske är denna Tvåan ändå det bästa album de gjorde (så långt jag har hört). Men även deras "Dance Russe" haltar. Efter ett riktigt läckert huvudtema stannar tempot upp i sega improvisationer. Varför detta tempotapp med så svängiga förutsättningar?

Med sina öppna sinnen och gränslösa överlappningar mellan genrer hamnade Solar Plexus på något konstigt sätt mitt emellan mvcket i det tidiga 70-tal som ändå var musikaliskt sett öppet. Var det de vänsterpolitiska dogrmerna och tvången som slog ut dem? Carl-Axel Dominique har berättat om att de - trots en del vänsterpolitiskt engagerade texter - vägrades att spela på Spängkullen i Göteborg. Där var kraven stränga, och att de samtidigt spelade in för Odeon, ett "kommersiellt" bolag (bevars) var tillräckligt misskrediterande.

Den kritiken drabbade t.ex. aldrig Peps, som spelade in för Sonet men ändå blev "godkänd" av proggen. Men samma kritik höll på att ta död på vissångerskan Turid, när hon senare bytte från Silence till Metronome. Detta trots att Metronome var det verkligt kreativa bolaget som verkligen tog vara på det unika personliga hos många svenska artister. På Metronome fanns Pugh Rogefeldt som just pga proggrörelsens stränghet hamnade i en konstigt polariserad position som var helt onödig.

Carl-Axel och Monica Dominique hade skrivit låten "Sommaren som aldrig säjer nej" till Clabbe Geijerstam och Göran Fristorp 1973. Samtidigt var Solar Plexus med i Alternativ-festivalen 1975. Jag gillar själv denna dubbelhet. Men på den tiden väckte deras dubbla sidor misstänksamhet.

Samtidigt räcker nog inte detta som förklaring till att denna supergrupp snabbt blev bortglömd och marginaliserad. Jag kan även här på denna andra skiva, där de är som bäst, sakna ett kärna av ett personligt tilltal. Tommy Körbergs sångröst är inte riktigt svar på det. Visst är han en skicklig sångare, men han har också tendenser till väldiga manér som är tröttande. Icke desto mindre är de väl värda att återupptäcka, och ändå ges en rättmätig plats i svensk musikhistoria. Oavsett vilken genre eller musiktyp man väljer att prata om.

Betyg: ****

SUPERGRUPPEN SOLAR PLEXUS 

Det här är en intressant historia om en väldigt bra grupp som liksom ramlade mellan stolarna i det tidiga, svenska 70-talet. De hette från början Bäska Droppar, men döpte om sig till Solar Plexus med tanke på en kommande internationell lansering (som aldrig blev av).

Gruppen bestod från början av paret Carl-Axel och Monica Dominique (elpiano, orgel etc) och hela gruppen Made in Sweden - Georg Wadenius - gitarr, Bosse Häggström - bas och Tommy "Slim" Borgudd - trummor. Till och från medverkade även sångaren Tommy Körberg.

Alla var de lysande musiker med bred erfarenhet av åtskilliga genrer från jazz till pop,rock, visor, fusion och populärmusik etc. I Dominiquarnas fall även av konstmusik. Solar Plexus musik var en slags jazzrock med öppenhet mot alla tänkbara ytor och plattformar. De syntes ibland i TV, inte sällan i sammanhang där också Monica Zetterlund var med.

Skivdebuten blev "Solar Plexus" (Odeon 2LP 1972). Det var stort satsat. Dubbel-LP var ännu ovanligt i Sverige. Möjligen kan detta vara den första svenska original-dubbeln (alltså ej inräknat samlingsskivor med Evert Taube o.a.). Musikklimatet i Sverige tidigt 70-tal var öppet, nyfiket, överskridande.

Det var en tid med just artister som Wadenius och Monica Z. där fanns Metronome-stallet och Anders Burmans många artister. Trubadurer som sökte sig mot pop. Jazzmusiker som tog nya kliv. Schlager-artister som sökte sig mot visor. Den nyvakna, progressiva musikrörelsen - som visserligen positionerade sig med gränser och politiska tvång - men som musikaliskt sett ofta var öppen till sinnet, i synnerhet musiken på märket Silence.

Och mitt i dessa flöden fanns Solar Plexus. De var konstnärligt framgångsrika, men gjorde aldrig några större publika eller kommersiella succéer. Efter deras upplösning runt 1976 tycktes de bortglömda. På något sätt var de så breda i sin repertoar att de föll mellan stolarna.

De var för proffsiga för proggrörelsen (och spelade dessutom in på "fel" bolag). De var för svåra för den bredare schlager-publiken. För mera renläriga jazz- och rockfantaster var de lite för "allmänna". För konstmusikpubliken togs de inte på allvar, trots att både Carl-Axel och Monica Dominique kunde spela både Liszt och Béla Bartok.

På denna debut-dubbel med Solar Plexus finns t.e.x en hel skivsida med "Concerto Grosso för popgrupp och symfoniorkester" tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester. Den är ambitiös och lite haltande, fungerar väl sådär. Men jag kan ändå uppskatta upplägget. Samarbeten rock och symfoniker hade gjorts av Jon Lord i Deep Purple. Även Keith Emerson (med The Nice) och holländska Ekseption hade varit inne på liknande.

I övrigt finns här fin jazzrock som "Bouillabaisse" och "Frygisk samba". Det politiska anslaget som låg så starkt i tiden (och nästan förväntades) lyckas däremot inget vidare i "Wallenberg". En yxigt plakatpolitisk sak, trots att texten är signerad Lars Forssell.

Jag tycker om Solar Plexus debut, för musikalitetens och just för breddens skull. Ändå saknas det något. Det saknas ett starkt personligt uttryck, trots all beundransvärd kompetens. Men kanske är den trots allt intressanta gruppens bortglömdhet på väg att vändas.I vår tid finns stort intresse (även från yngre vinylnördar) för just den här guldperioden tidigt 70-tal i svensk musik. Och i Sveriges Radio P3 gjorde producenten detta år 2019 en lysande dokumentär om dem.

Betyg: ***

MAGISK SVENSK VISPOP MED MONICA TÖRNELL

Och apropå Melanie. Här är Monica Törnell, upptäckt 1971-72 av Cornelis Vreeswijk, som själv förklarade : "Hon är ett sådant där fynd, ni vet..." Monica var bara 18 år på denna sin debut-LP "Ingica" (Philips LP 1972).

Det är alltså inte Anders Burman och Metronome som är inblandade här, trots att skivan har den karaktären (jfr Bernt Staf, Pugh, Cornelis, Fred etc. vid samma tid). Men Cornelis hade nu svikit Metronome och tackat ja till ett fetare kontrakt med Philips. Ett internationellt men mer anonymt skivmärke. Det var precis i den vevan unga Monica Törnell lanserades.

"Ingica" (fantasinamn) är en lysande LP. Faktiskt en av de allra bästa debut-LP:na någonsin i Sverige. Monica Törnell sjunger med en sådan känsla och värme så att man blir helt lycklig. Hennes sotiga, hesa röst har en intim närhet och samtidigt ett kraftfullt temperament. Hon spänner med självklarhet över både finstämda visor, folkmusik, pop och expressiv rock.

Repertoaren här är också mycket väl sammanställd. Här finns sånger av några redan nämnda upphovsmän. Cornelis "Telegram för en bombad by", Bernt Stafs "Avstånd till min käraste", Alf Hambes "Näckaspel" och även Bellmans vaggvisa "Lille Carl". Redan nämnda Melanie gjorde också originalet till "Förut (när jag var liten)".

En överraskande cover är "När jag var ung" av Ian Anderson i Jethro Tull. Originalet heter "Wind up" och var med på Tulls här nyligen kommenterade LP "Aqualung". Eric Andersons "Kom slå dig ner (känn dig hemma") blev en av Monicas finaste inspelningar, känns som skapt för henne. Fin är också balladen "15 november" med en kuslig verklighetsbakgrund.

Utmärkta musiker finns här också. Björn J:son Lindh var med och spelade och arrangerade på nästan alla skivor med alla möjliga artister vid den här tiden. En doldis som Jan Bandel spelar underbar vibrafon. Hawkey Franzén och då rätt okände Janne Schaffer finns bland gitarristerna. Björn Ståbi spelar fiol i "Barkbrödlåten" (som året efter också spelades in instrumentalt med Kebnekaise). Och över alltihopa finns Cornelis närvaro. Ja, "Ingica" är verkligen en juvel i den svenska skivhistorien.

Betyg: *****

MELANIE - VISSÅNGERSKAN MED DEN SOTIGA RÖSTEN

Kommer ni ihåg Melanie? Melanie Safka hette hon egentligen. Vissångerskan med den hesa, varmt sensuella rösten som var så jättestor åren runt 1970 i USA.

Det vill säga tiden när hippie-rörelsen fortfarande blommade, och all estetik runt omkring den med fredsrörelser, naturromantik och folklorism ännu var på modet, innan de hårdare och mer glittriga, spektakulära delarna av 70-talet på allvar bröt in och tog över.

Rent estetiskt var Melanie lite som Donovan i Storbritannien. Ett "blomsterbarn" i kaftan som sjöng till akustisk gitarr i gröngräset för fredsälskande ungdomar. Både Donovan och Melanie var så intimt förknippade med flower-power-epoken att deras senare karriärer bleknade bort efter att den epoken kommit till ända.

Jag har själv ingen större koll på Melanies karriär efter de gyllene åren. Men här är det väsentliga samlat. "The Very Best of Melanie" (Camden saml.-CD 1998) har fult omslag men snyggt innehåll. "The Nickle song", "What have they done to my song, ma?", "Beautiful people", "Good book" och andra fina ballader och visor till stearinljusens sken.

Bra låtskriverska var hon, och är hon. Många av hennes mera någorlunda kända sånger var covers. Med sin personliga, sotiga röst lyfter hon Rolling Stones "Ruby Tuesday" till nya höjder. Några Dylan-sånger var väl nästan obligatoriskt på den tiden i det här sammanhanget. "Lay lady lay" och "Mr Tambourine man" finns med här. Bland det mera udda är en egen tonsättning av en snutt "Nalle Puh" av A.A. Milne.

Snart ska jag skriva om Monica Törnell här. När hon slog igenom 1972 fick hon jämt höra att bli jämförd med Melanie. "En svensk Melanie" osv. Det var förstås en klyscha, men ändå inte helt tokigt. Var man kvinna och vissångerska runt 1970 handlade det ofta om klara sopraner (Joan Baez, Joni Mitchell, Judy Collins), medan tjejer med rå röst sjöng blues och soul (Janis Joplin, Etta James). Att med med oborstad stämma sjunga vispop var något helt nytt och banbrytande.

Betyg: ***

CHICAGOS TREDJE I STORFORMAT

Chicago var ett märkligt band, inte minst när det gällde skivformat och -utgivning. De debuterade med ett stort, brett anlagt dubbel-album, "The Chicago Transit Authority" 1969. En mycket stark debut, för övrigt.

Fenomenet dubbel-LP var relativt nytt men blev snabbt ett mode i slutet av 60-talet. Det var en slags kraftmätning. Dylans "Blonde on Blonde", Mothers of Inventions "Freak Out" och - inte minst - Beatles Vita Album banade vägen.

Just 1969 exploderade dubbel-LP-trenden. Då kom The Who med "Tommy" och mycket annat. Hade man inte klämt ur sig ett dubbelalbum var man inget riktigt stort rockband värt att ta på allvar.

Men - att DEBUTERA med ett dubbelalbum var ovanligt. Det var kaxigt. Chicagos kraftfyllda, nyskapande power-jazzrock slog knockout på de flesta. Här blev de plötsligt farliga konkurrenter till de samtida rivalerna Blood, Sweat & Tears - som de alltid kom att jämföras med. Lustigt nog var de skapade ur samma hand. Båda grupperna producerades av James William Guercio och låg på skivmärket Colombia (CBS).

Men Chicago fortsatte förvåna. Även deras andra album, "Chicago" från 1970, var ett dubbelalbum. Det här bandet tänkte utmärka sig för mer än musiken. Så kommer då "Chicago III" (CBS dubbel-LP 1971), och alltså även det ett dubbelalbum. De gjorde alltså klart för alla att dubbelalbum var deras standardformat.

De hade också påbörjat en egendomlig paketeringsformel. Det stod snart klart att alla skivor skulle få helt standardiserade omslag. Den typiska Chicago-logotypen, varierad i olika, inte särskilt fantasifulla utföranden. Logotyp på bakgrund av antingen tyg, flagga, glas, trä, chocklad (!) eller något annat.

I det starkt individualiserade men också starkt industriella USA fick Chicagos skivor med tiden parodiskt "tråkiga" skivomslag och ofta ingen annan titel än numrering. Det påminde mera om någon industriprodukt än konstnärliga verk. Men originellt var det.

Nå - Chicago III då? Jo, Chicago satsade verkligen stort, även konstnärligt här i början. Deras sound präglat av täta blåsarriff byggde inte bara på arrangemang, utan också på verkligt bra låtskrivande. Pianisten Robert Lamm stod för de mera poppiga, melodiösa låtarna. Basisten Peter Cetera sjöng med en gäll (och ganska hemsk) tenorstämma. Motpolen var gitarristen Terry Kath med sitt råa, bluesiga utspel, både som sångare och gitarrsolist.

De skapade en slags kollektiv, symbiotisk musik, inte sällan med växelsång av de nämnda vokalisterna. Och alltid med det skickligt, snyggt inprickade blåset som arrangerades av trombonisten James Pankow. Desstom hade gruppen i dessa tidiga år textmässigt ett starkt samhälls-engagemang. Något som "brodergruppen" Blood, Sweat & Tears helt saknade.

"Chicago III" är avancerad och experimentell i sin låtlista. Men också rörigare och mera jämntjock än t.ex. den glasklart upplagda tvåan från 1970 (som är min egen favorit med Chicago). Här är en stökig, virrig öppning med "Sing me a tune kid". Sedan snyggt jazziga spår (välkommet) som "Lonelyness is just a word", där Walter Parazaide får sträcka ut sig på flöjt eller sax. "Mother" med riktigt intrikata blås, något spår kammarmusik, lite diktläsning, en countrylåt "Flight 602" utan blås (!), och så åter igen de där trögtjocka bluesrock-numren som kan l´bli lite för mycket, Det mesta upplagt i en rad sviter på ett sätt som fungerar lite sådär.

Inte lika övertygande som de två första, men ändå mycket kreativt, nyfiket och med mycket ambitioner. Chicago skulle sedan få in en fullträff med enkelalbumet (jo) "Chicago V" året efter. Därefter skulle deras standardiserade utgåvor bli allt svårare att skilja från varandra. När Terry Kath dog under mycket tragiska omständigheter 1978 tappade den urkraft, svärta och blues de behövde. Efter det skulle Chicago bli ett hopplöst strömlineformat, melodiradio-band, bara som ett skugga av sin tidigare identitet.

Men här - 1971 - var de verkligen på topp. När Blood, Sweat & Tears började tappa stinget på grund av svårigheter att hålla ihop sitt otympliga niomannaband var Chicago ännu en väl sammanhållen enhet med otroliga resurser.

Betyg: ***