RALPH OCH HANS DRÖMMAR - I EVIGHET

Nej, men alltså. Uppriktigt. Det här är inte bra. Jag kan inte tycka det är bra. Jag kanske inte tillhör rätt målgrupp. Men här står jag nu med Ralph Lundsten , "Lovetopia" (Andomeda CD 2009).

Vi tar det från början. Ralph Lundsten var enormt spännande, kreativ och nyskapande, för att inte säga banbrytande, när han (ibland tillsammans med Leo Nilsson men oftast ensam) under sent 60-tal och tidigt 70-tal komponerade elektronisk musik och serverade den på ett kittlande, fantasifullt sätt.

Det var kompositioner som "Vintermusik", "Visioner av flygande tefat", "Cosmic Love", "Fader Vår" och en del balettmusik med motiv av gamla kungar. Lite senare skulle det blev en rad olika LP-skivor med namnet "Nordisk Natursymfoni".

Vi bör betänka att elektronisk musik inte var något helt nytt på 60-talet. Den hade skapats av en del rätt extrema avantgarde-tonsättare som Karlheinz Stockhausen. Det var en garanterat "svår" musik som i den tidens modernistiska tradition inte hade några som helst ambitioner att nå ut publikt utanför de egna kallhamrade elfenbenstornen.

Ralph Lundsten vände på detta. Han var (och är) i grunden en romantiker. Han vävde in fantasy och rymd med nordisk naturromantik och folktro. Hans musik var - hur abstrakt den än var - oftast vacker. Ja, just vacker, som i tindrande sagor. Hans musik och verk blev med tiden riktigt folkkära. I bilden ingick också hans egocentriska, visuella idéer, bland annat med sitt sagoliknande hus i Saltsjö-Duvnäs där han hade sin egen studio med fantasifull inredning.

På andra sidan musikfloden fanns också Pink Floyd, Kraftwerk, Emerson, Lake & Palmer etc. Ralph Lundsten blev en hipp förmedlare mellan det "svåra" konstmusik-avantgardet OCH den progressiva rockmusiken OCH en skönhetssökande publik som ägnade sig åt meditation och nyandlighet.

Så jag gillade verkligen Ralph Lundsten så här långt, även om det ofta räckte med små doser av hans kosmiska syntklanger. Men mot slutet av 70-talet hade han definitivt hittat sin nisch inom det nyandliga. Hans skivor syntes alltmer sällan i skivbutiker, men desto mer i new age-sammanhang. Säkert mycket framgångsrik i de kretsarna. Det kändes som om de var inte längre dynamiska verk utan "landskapsmusik".

Och här är vi nu. "Lovetopia" är balsam för syntar och här finns drag av pastoral, musikal, dansrytmer etc. Men egentligen är det musik som ska ligga i bakgrunden och inte sticka ut. Det är kanske inget fel i sig, men här blir det lika hopplöst banalt som omslaget.

Orsaken att jag ändå snubblade på denna? År 1970, när Lundsten verkligen var nyskapande, komponerade han ett märkligt erotiskt elektronmusik-stycke kallat "Cosmic Love". En sexflåsande fantasi i ett drömlandskap. Den var rätt kul och kanske ett svar på den då populära låten "Je t'aime". Den följdes på skivan av "Cosmic Love - Trial and discussion", ett stycke med talinslag av rolige Yngve Gamlin som domare på olika språk, som ställde den omoraliska "Cosmic Love" till svars. Den var rätt knäpp och rätt kul. På CD utgåvor delades dessa delar upp och Gamlins gamla inslag hamnade här.

På köpet fick man då "Lovetopia". Denna menlösa new age-skapelse som är ytterligare ett upprepat koncept om "Ralph och hans drömmar". Skippa det och upptäck tidige Ralph Lundsten istället!

Betyg: *

EBBA FORSBERG TOLKAR LEONARD COHEN

Vilken lysande tolknings-skiva! "Ta Min Vals : Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen" (Amigo CD 2009) med Ebba Forsberg är helt igenom lyckad. Varsam, varmt genomlysande, personlig.

Annars har mitt förhållande till Leonard Cohen genom åren varit lite sådär. Gillar ju singer / songwriters generellt. Är mycket förtjust i Dylan, Joni Mitchell, Paul Simon, Neil Young, Tim Buckley osv, Poetiska artister med sångskrivande av högsta klass.

Leonard Cohen var helt självklart en poet och en sjungande konstnär av rang. Full respekt. Men jag klarade aldrig av att lyssna på hans gamla inspelningar. Nej, ursäkta, men klassiska "Songs of Leonard Cohen" och andra  var så släpiga och dämpade att jag somnade. Personligt uttryck, personlig röst jovisst. Men jag somnade. Har minne av gamla FNL-möten. Det var grönt te, katter och Leonard Cohen. Tryggt vaggande och värmande, men ack så enahanda.

Alltså har jag heller aldrig satt mig in i hans texter, och det är säkert en miss. Jag kan nu inse att han ofta hade en täthet och centrallyrisk koncentration där t.ex. Dylan istället blir långrandig och utsvävande. Jag har också upptäckt sångaren Cohen på senare tid, hans allra sista skivor där han talsjöng nära mikrofonen med förförisk, djup basröst som lagrats väl med ålderns värdighet.

Men det behövdes också någon annan uttolkare för att släppa in mig i Leonards Cohens värld. Fina Ebba Forsberg har tolkat Dylan, Tom Waits och Leonard Cohen med den äran. Ibland i samarbete med Mikael Wiehe, men här solo. Wiehe har däremot gjort de känsliga och välformulerade översättningarna.

Så här har vi då titellåten "Ta min vals", naturligtvis den Wien-doftande "Take this waltz" från 1988. Mitt favoritspår "Kärlekens systrar", som är den tidiga "Sisters of mercy". "Johanna från Orleans" är självklart "Joan of Arc", det vill säga Jeanne d'Arc. "Hallelujah" som jag annars har svårt för med Leonard Cohen blir storartad.

Och så vidare. Tio sånger, och Ebba Forsberg sjunger dem lysande. Hon har en lågmäld intensitet, en stramhet och samtidigt en värme som går rakt in i mig. De enkelt sköna vismelodierna och de välskrivna texterna (via Wiehe) får här en gestaltning som gör att jag äntligen kan ta åt mig Leonard Cohen för fullt, helt utan förbehåll. Det här är en mycket bra skiva.

Betyg: *****

SMAKPROV UR SR P2:S UTBUD

Det här är ingen officiell skiva utan en marknadsförings-CD från Sveriges Radio P2. Därmed hittar jag inget omslag till den. Men absolut hörvärd. Vi kan väl kalla den "Sveriges Radio P2" (SR icke-officiell CD 2008) med diverse artister och kompositörer.

Att Radiosymfonikerna under sin chefsdirigent Daniel Harding spelar första satsen ur Beethovens femma är väl som en obligatorisk inkörsport. Med SRO och Radiokören blir det också lite Stenhammar och Haydn och ensemblen från Drottningholmsteatern serverar lite gammal Monteverdi.

Varierat med lite salongsfähig kammarjazz hör vi pianisten Bobo Stenson med trio som faktiskt ger sig på en lika gammal Henry Purcell. Den svenske, mycket underskattade bluessångaren och doldisen Eric Bibb medverkar, liksom amerikanska avantgardisten Dorit Chrysler som specialiserat sig på instrumentet Theremin.

Mest njutbart är nog en Konsert för stråkar och zhenh (en kinesisk cittra) av den likaså kinesiske tonsättaren Tan Dun. Lite till finns i inalles 14 nummer. En trivsam och välgjord blandning av musik som verkligen lever ett rikt liv utanför allfarvägarna.

Betyg: ***

SÅ LÅTER JAZZFUSION ANNO 2008

Det blir ett stort språng här. Jazzrock, eller Fusion, eller Funkjazz, eller Elektrisk jazz, vilket man vill, var min musik på 70-talet. Jag älskade hela genren med musiker och grupper som Chick Corea, Weather Report, Herbie Hancock, George Duke, Jean-Luc Ponty, Egba, Entrance och alla andra.

Jag minns hur jag och min kompis Peter Fors i gymnasiet hoppade högt när vi först hörde hans nyinköpta LP "Spectrum" med Billy Cobham. Öppningen där välte omkull allt och öppnade dörren till en jazzrock-dyrkan som skulle hålla i sig under hela 70-talet.

Vi älskade snabba 16-delslöpningar, virtuosa musiker, tjutande Mini-Moogs och pipiga soprans-saxofoner, böljande slagverksorgier och instrumentala låtar där jazzens harmonier mötte rockens elektronik och soulfunkens sexiga rytmer. Det blev många skivor som fick folk i omgivningen att hålla för öronen och skrika att de blev nervösa. Samtidigt som många kritiker råskällde om "elitmusik" och "snabbspel". Men vi älskade våra jazzrock-skivor.

Runt 1980 tappade jag allt. Då hade mycket hänt. Punkrock och new-wave hade tagit över publik och media, och gjorde mest väsen av sig. Det blev inte min musik, utan jag drabbades av en rejäl dos 60-talsnostalgi och sökte mig bakåt. Sedan blev det andra andra genrer. Men jazzrock tynade bort för min del. Det var faktiskt bara våra svenska Egba som överlevde i min stereo.

Och nu chansar jag och köper skivan "Sumo" (ACT Music CD 2008) med den hyllade svenska jazzgruppen Oddjob. Jag är så att säga ganska nollställd nu, men vet om att fusionjazz de senaste decennierna ofta influerats rejält av hiphop, r'n'b, acid jazz och electronica. Även dessa nischer är lite utanför mina synfält.

Oddjobb är en mycket kreativ grupp med de förnämliga musikerna Goran Kajfes (trumpet), Per "Ruskträsk" Johansson (tenorsax), Daniel Karlsson (piano), Janne Robertsson (trummor) och så en basist som lustigt nog heter Peter Fors. Det är alltså inte min ungdomsvän Peter Fors som på amatörnivå var en utmärkt jazzmusiker på just kontrabas. Han borde gått vidare med det. Nej, detta är alltså en helt annan Peter Fors på bas.

Oddjob spelar en helt egen musik i en modernistisk stil med klara referenser till 70-talets jazz. Framför allt till Miles Davis spacade, elektriska utflykter. Flaggskeppet Weather Report finns på något sätt också närvarande här (senare skulle Oddjob göra en hyllningsskiva till dem). En annan referens som ofta nämns i recensioner är Art Blakey's Jazz Messengers och deras kraftfulla, lite bullriga "budskapsjazz".

Jo, skivan "Sumo" med Oddjob är helguten musikaliskt. Att låttitlarna kan vara "The big hit", "Golden Silver", "Småland", "Salvador" eller "Nostradamus" spelar kanske mindre roll. Om de har någon vidare betydelse än att vara titlar i sig vet jag inte. Jo, "Like Josef" antar jag pekar på Joe Zawinul i nämnda Weather Report.

Bra på alla sätt. Ändå är det något som gör att första mötet blev en besvikelse. Och något som gör att jag nu efter många lyssningar finner skivan bra men kanske inte riktigt kan ta till mig deras kompetenta jazz. Vet inte vad. Kanske är det för att jag själv är ovan lyssnare nu, precis som de där belackarna som skällde på Peters och min musik på 70-talet. Inte riktigt så illa. Men något åt det hållet.

Betyg: ***

VIKTORIA TOLSTOYS RYSKA RÖTTER

Jo, visst kan man reagera på namnet Viktoria Tolstoy. Och - jo, faktiskt är det så. Hon har ryskt påbrå och är i rakt nedstigande led släkt med den store ryske författaren Leo Tolstoj.

Jag hade inte tidigare fastnat särskilt för hennes röst eller för henne som jazz-sångerska. Men när jag trillade över hennes skiva "My Russian Soul" (ACT CD 2008) såg jag ett både genialiskt och ovanligt grepp.

Hon tolkar helt enkelt sina ryska rötter. Vackert vemodiga melodier som antingen känns igen från tonsättare som Tjajkovskij, Borodin och Rachmaninoff, eller från folkvisor som tolkats av Jan Johansson på hans album "Jazz på Ryska" (1967). Ja, Jan Johansson var före med att göra jazz av den ryska melodiskatten, men förutom hans insatser är det här verkligen en ogrävd mark. Som faktiskt passar helt lysande för jazzens uttrycksmedel.

Nils Landgren har producerat och spelar trombon här. Det är på alla sätt en mycket lyckad musikalisk anrättning. Jag ryser när Viktoria sjunger "Silent rhapsody", som är det mäktigt melankoliska temat ur första satsen ur Pjotr Tjajkovskijs underbara Symfoni nr 6, Pathétique. En sista symfoni som han skrev i ett smärtsamt dödsmedvetande.

På samma sätt finns "Arabisk dans" ur "Nötknäpparsviten" med här som "Word by word", och huvudtemat ur "Svansjön" som "Aftermath". Jag får kanske modifiera mig lite när det gäller den vackra "Stranger in paradise" ur "Furst Igor" av Alexander Borodin. Den är nämligen vanlig inom populärmusiken och har sjungits in av Tony Bennet och ett otal andra. I Sverige har tidigare Sonya Hedenbratt gjort en minnesvärd tolkning av den. För Viktoria Tolstoy passar den här stilsäkert som hand i handsken.

I övrigt får hon är även in lite av ryske, legendariske trubaduren Vysotskij och lite annat. Ett personligt och intressant urval. Det ska betonas att den också ur jazzsynpunkt håller hög klass. Viktoria Tolstoy har en förvånansvärt klar och "ren" röst för att vara jazzsångerska, utan den sotiga timbre som annars brukar höra till. Kanske därför det tog tid för mig att upptäcka hennes storhet. Men denna skiva är helt enkelt klockren.

Betyg: ****

SISTA UPPSAMLINGEN - FRÅN ÅR 2000 OCH FRAMÅT

Ja, det här blir inte mycket att vifta med. Det här handlar ju om enstaka låtar, spår, sådant som trillat bredvid. Medan egen vald favoritmusik ofta befunnit sig på hela album (LP eller CD) blir de där enskilda bitarna som strömmar ut från radion mer eller mindre betydelsefulla under olika perioder.

"Arkivsök-mix 2000-tal"  (egen saml.) med diverse artister från år 2000 och framåt (dvs snart två hela decennier som jag knappt kan skilja på) är mycket magrare än de tidigare tiotalens. Antagligen för att jag med åldrandets rätt blivit slöare och mindre nyfiken på att lapa i mig nytt.

Så vad har vi. Lite modern soul, sådant som numera kallas r'n'b från tidigt 2000-tal. "Family affair" (2001) med Mary J Blige är en fin låt, medan "Dom tio budorden" (2000) med Feven drar mera åt hiphop, liksom hitlåten med den fyndiga titeln, "Alla vill till himlen men ingen vill dö" (2005) med Timbuk2. Men hur ska man klassa den skabrösa, holländska snusk-technon "Fuck U in the ass" (N.A.) med Outhere Brothers?

Den traditionella rocksången "New York, New York" (2001) med Ryan Adams har sin speciella historia. På musikvideon med NY-vyer syns tvillingtornen World Trade Center. Strax efter låten släpptes inträffade de fruktansvärda 11 september-attentaten. Sången kom att få en samlande betydelse för många NY-invånare efter det hemska som hänt. Den blev därmed en tidsmarkör som, indirekt, kom att handla om 11/9.

Vidare finns här rock med The Sounds och Thåström, liksom lätt pop med Per Gessle, Irma & Uno (Svenningson), Ringo Starr samt en visduett med Jacques Werup och Lill Lindfors. Det är intressant att vi nu - inför framtiden - snart måste börja dela in detta 2000-sekel i decennier. Hur var t.ex. epoken 00-talet i relationen till det nuvarande 10-talet?

Betyg: ***