CHRISTOFFER BARNEKOW TILL MINNE

Igår, den 23 januari, var det begravning för Christoffer Barnekow i Heliga Korsets Kapell vid Skogskyrkogården söder om Stockholm. Min käre vän, kollega och dessutom tidigare granne avled hastigt och oväntat den 5 januari detta nya år 2018.

Den ljusa, vackra ceremonin, med många kloka ord, klarinettsolo av danske journalist-kollegan Nulle Nykjaer, diktläsning (Gunnar Ekelöf) och sång av Mikael Wiehe, ägde rum i denna vackra tempelbyggnad, ritad av Gunnar Asplund och med fondmålning av Sven "X-et" Erixon. Det är en av Arkitekturens pärlor, i enlighet med Christoffers stora intresse för konst, rum och arkitektur.

Christoffer Barnekow var välkänd som TV-programledare, kulturjournalist, konstvetare och TV-producent vid Sveriges Television. Först nästan 40 år vid SVT Malmö med titlar som "Rekord-Magazinet", "I sanningens tjänst", "Sommarnattens skeende" och "Bildjournalen". Senare som inslagsproducent för "Go'kväll" med just den mycket omtyckta serie av "Arkitekturens pärlor".

Hans avspända, vänliga,  roliga, förströdda och ibland lite charmigt vimsiga stil rymde en stor rikedom av bildning och ständigt nyfikenhet. Hans ständiga uppslag och idéer kunde vara smått tokiga men i sig täcka en bred kulturhistoria. Film, litteratur, konst, stadsplanering och jazz var bara några av hans många nischer.

Innan hans plötsliga död hade han precis hunnit färdigställa sina memoarer (som jag fått äran att medverka i). Har ännu ej läst, men de smakprov han själv läste upp för mig vittnar om mycket fin stilistik. Jag är så glad över att ha varit Christoffers vän. Alla kloka, roliga samtal som var - pågående. Vi hade ju så mycket kvar att prata om. Vi skulle ju ses till våren. Nu blir det inte så.

Bilden ovan : Christoffer med sin underbara, danska fru Hanne Fokdal Barnekow, på skärm vid minnesstunden på Källhagens Värdshus den 23 januari 2018.

Bilden nedan : Ett kärt minne. Jag, Hanne och Christoffer på deras balkong sommaren 2016.

ÄNTLIGEN EN NY PEPS-SKIVA !

Ja, "Äntligen!" (Gazell CD 2005) är den helt riktiga titeln på detta album med Peps Blodsband, det första på åtta år (fast det då var Peps & The DownHome Blues Band).

Det är nu hela 13 år sedan det kom ut, och det är den hittills senaste. Vi får väl se om det blir något mer. Per-Åke Tommy "Peps" Persson är nu 71 år gammal, och har väl med ålderns rätt dragit sig tillbaka i huset i de nordskånska skogarna.

"Äntligen!" är, som alltid när det gäller Peps, ett opus av gott hantverk, stor musikalitet, proffsig produktion och med stort personligt signum. Men som helhet kanske inte det mest spännande i hans stora katalog - som inkluderar Linkin' Louisiana Peps, Peps & Blues Quality, Peps Blodsband, Pelle Perssons Kapell och mycket mer. I praktiken frontfiguren Peps med blandade uppsättningar musiker, dock nästan alltid med fantastiske trumslagaren Bosse Skoglund som en säker klippa.

På "Äntligen!" går låtarna i reggae-takt, blandat med lite afro och blues, de plattformar han vanligen rör sig på. Som alltid kloka och välformulerade texter, ofta med udden riktad mot marknads-ekonomins hets och drivkrafter ("Homo Economicus", "E du dum?", "Stressen knäcker"). Bluesen finns i den mörka "Rälit råttgift blues" och Timbuktu är gäst i den kusliga "Militantiasis", en slags egen variant av "Masters of war".

Hela 13 spår ger ett mycket generöst album. Som så ofta varierar Peps egna låtar med fingertopps-känsliga covers, inte minst av gammal blues. "Seglar nerför floden Rhen" bygger på ett original av Sonny Boy Williamson. Peps föregående album "Rotblos" upptog helt och hållet gamla blueslåtar på ett lysande sätt. "Tid för tango" är en avspänd tango-reggae (!) medan "Alldeles lagom" pumpar på i rolig bluebeat-stil.

Men det finns en sång här som berör mig alldeles särskilt starkt. Som lyfter just denna skiva till något speciellt. Det är sången "Grannen", som mer än någonsin fångar tidens tand (fast det alltså är 13 år sedan). I "Grannen" samtalar han med just grannen som är "en hedersman". Men grannen är skrämd och full av fördomar mot "araber och annat pack". Här blottläggs hela den folkligt utbredda främlingsfientlighet som är så vanlig, inte minst på landet i Skåne, och som lägger grunden för SD. Peps skildrar ett möte som låser sig helt pga olika uppfattningar, men som ändå är ett MÖTE, inte något uppifrån-fördömande på 08-vis. Det finns en ärlighet och en uppriktig förtvivland i denna lunkande reggae. Det är en mycket stark sång. En av Peps allra bästa låtar någonsin.

Betyg: ***

FRANSK GRUPP MED PUNK-COVERS SOM BOSSANOVA

Det här är en genialisk idé. Och ett synnerligen fyndigt namn. Så här är det : "Nouvelle vague" betyder "Nya vågen" på franska och syftar den period i filmhistorien när franska regissörer (Truffaut, Chabrol m.fl.) sökte en hårdkokt nyenkelhet på 1950-talet.

Därmed är den franska markören direkt spikad. Det här är Frankrike och väldigt mycket Paris. "Nya vågen" eller "New Wave" är också en period i rockhistorien. När band och artister i England strax efter punken ville skapa en tuff, rockig nyenkelhet. Rockmusikerna snodde begreppet från fransk filmhistoria.

Och en tredje infallsvinkel : I Brasilien blev det på 60-talet mäkta populärt med Bossa Nova. En stil som innebar en lojt sofistikerad, "lyxig" variant av den mera hetsiga samban. Bossa Nova blev världsberömd med Astrud Gilberto, Sergio Mendes m.fl. och snurrade på varenda cocktailparty. Och vad betyder Bossa Nova på portugisiska? Jo, "Nya vågen".

De här tre delarna vävs samman av den franska gruppen Nouvelle Vague, som debuterade med detta album "Nouvelle Vague" (Peacefrog Records CD 2004). Alla deras album har likartat stiliserade retro-affischlika omslag.

Så vad är konceptet? Jo, de plockar upp låtar från den brittiska (och i någon mån amerikanska) punkrock- och nya vågen-rock-eran åren runt 1980. De tar dessa låtar och gör om dem i lugn bossa nova-stil. Det blir bra! Det blir riktigt, riktigt bra. Om man tycker det låter som en idé på pappret mer än en musikalisk grund så stämmer det inte, för Nouvelle Vogue formar sin musik så bra och så helgjutet symbiotiskt.

Fransk populärmusik och chanson-historia är något jag är svag för sedan gammalt. Likaså i de många uttryck av lounge-stajlad electonica med olika remix-volymer (till exempel i Hôtel Côstes-serien eller av kollektivet St. Germain) som producerats i Paris under 2000-talet. Redan där har vi en poäng.

Och på denna debutskiva får vi  "Love will tear us apart" av Joy Division, "Just can't get enough" av Depeche Mode, "Guns of Brixton" av The Clash", låtar av The Cure, The Undertones, XTC med mera. Och inte minst den skabrösa "Too drunk to fuck" av Dead Kennedys, som i sin yviga tvetydighet blir höjdpunkten här.

Allt framförs med skönt förförisk av sångerskor som Camille och Melanie Pain. Kompet är akustiska gitarrer, något piano, trummor med vispar och kantslag. Allting mjukt, erotiskt, snyggt och i en skarp kontrast mot den adrenalinstinna utlevelse som originalen stod för. Ja, det här är ett experiment som är riktigt galet roligt och mycket ovanlig. Rekommenderas!

Betyg: ****

ETT STORARTAT BOKSLUT FÖR JONI

"Travelogue" betyder resedagbok, och "Travelogue" (Nonesuch 2CD 2002) med Joni Mitchell är som hennes resa genom hennes hela liv och karriär. När den gavs ut deklarerade hon att det skulle bli hennes sista skiva. Med ålderns rätt. Hon bröt senare det löftet och gjorde ytterligare en.

"Travelogue" är till upplägget en rak fortsättning på hennes föregående, mästerverket "Both Sides Now" från 2000. Samma stora, orkestrala arrangemang, samma jazziga sångstil och drömska nattstämningar.

Skillnaden är repertoaren. På "Both Sides Now" tog hon till stor del upp standards och gamla jazzlåtar. Hela albumet anspelade på Billie Holidays sista LP "Lady in Satin" från 1958. Några egna sånger fanns också med. Bland annat titellåten, som transformerats från en enkel visa i folksong-stil (från hennes andra LP "Clouds" 1969) till att bli en del av den storslagna storbands-katedral som formar hela det albumet.

På denna dubbel-CD "Travelogue" sjunger hon uteslutande egna, gamla kompositioner. Men musik-stilen och atmosfären är densamma. Stor, grandios orkester med komp, stråkar och blås (mycket horn). Jonis underbara sångröst i ett moget mezzoläge och med jazzigt, blå intonation. Alltså långt ifrån den flickiga sopran som sjöng till akustisk gitarr runt 1970. Dessutom allt i storstilade, lång-samma tempi i de mest finessrika arrangemang.

Det blir således något helt nytt att här åter igen få höra "Woodstock", "Hejira", "Last time I saw Richard", "Otis and Marlena" och "The circle game". Även tidigare mera experimentella spår som "Sex kills" och "God must be a boogie-man" inryms i den grandiosa orkester-prakten.

I centrum finns förstås Joni Mitchells berättelser. Ofta långa och episka, men i fria rörelser. Vers-refräng-systemet övergav hon mycket tidigt. Det är knappast någon hemlighet sedan tidigare att jag är mycket förtjust i Joni Mtchell och hela hennes unika konstnärskap. Det inkluderar även omslagen, vars vackra oljemålningar av henne själv sätter färg på musikens personlighet. Att låta sig omslutas av hennes sång, sånger, melodier, orkester-arr - finns det något bättre? Om "Both Sides Now" var en skiva att ta med sig på en öde ö, är "Travelogue" en kär reselektyr. Resedagbok heter den ju.

Betyg: ***** 

ETT AV 90-TALETS MEST HYLLADE ROCKALBUM

Brittiska gruppen Radiohead gav 1997 ut sitt tredje album "OK  Computer" (Parlophone CD 1997) som blivit samstämmigt hyllat som ett av 1990-talets allra främsta rockalbum. Succé såväl bland kritiker som skivköpande allmänhet.

Som så ofta är jag lite famlande när det gäller nutida kritiker-favoriter inom rocken. Jag var inte särskilt med i strömmen på 90-talet och tände, som jag nämnt, inte på den hypade grunge-våg med Nirvana och andra, som gjorde mest väsen av sig. Inte heller på heavy metal som Metallica. Och inte alls på hela hiphop- och house-skolorna.

Så vad blev kvar? Den brittiska indie-popen eller Brit-popen gav jag heller inte mycket för. Oasis kunde väl gå an i små doser, medan Blur, Suede och Pulp inte berörde mig ett dugg. Bandet Radiohead (med namnet knyckt från en Talking Heads-låt) hade (har?) ett konstnärligt uppslag som tilltalar mig mer.

Först - det gåtfullt snygga och mycket abstrakta skivomslaget. Vi börjar där. Vad är det man ser? Ett grafikblad? Eller några skrapade penseldrag? Under kan vara något motiv som möjligen kan likna en större rangerbangård. Men det är för abstrakt för att "likna något". Det kärvt blåskrapade mot en vit bakgrund är en spännande fond i sig. Vad kan dölja sig under förpackningen?

Det andra som slår an på mig är en enda sång från denna skiva, "No suprises". En rockballad som sångaren, gitarristen och låtskivaren Thom Yorke sjunger med innerlighet. Det finns en slags dröjande längtan och ett vemodi det långsamma tempot som kan erinra om Pink Floyd. "No suprises" är definitivt en av 1990-talets finaste låtar, alla kategorier.

Resten av skivan är jag tyvärr inte lika entusiastsik över. "Subterrean homesick alien" refererar sjävklart till Dylan. "Airbag" och "Exit music (for a film)" skvallrar om Brian Eno. Jag blir glad åt hälsningar till artrock och progrock. Men Radiohead är ett nyrockband och oftare ligger tunga sjok av ackord malande så som de brukar göra hos t.ex. U2 eller The Cure. Om då Thom Yorke dessutom lägger på en överstyrd sångröst så är jag inte längre med på noterna.

Betyg: ***