FRANSK GRUPP MED PUNK-COVERS SOM BOSSANOVA

Det här är en genialisk idé. Och ett synnerligen fyndigt namn. Så här är det : "Nouvelle vague" betyder "Nya vågen" på franska och syftar den period i filmhistorien när franska regissörer (Truffaut, Chabrol m.fl.) sökte en hårdkokt nyenkelhet på 1950-talet.

Därmed är den franska markören direkt spikad. Det här är Frankrike och väldigt mycket Paris. "Nya vågen" eller "New Wave" är också en period i rockhistorien. När band och artister i England strax efter punken ville skapa en tuff, rockig nyenkelhet. Rockmusikerna snodde begreppet från fransk filmhistoria.

Och en tredje infallsvinkel : I Brasilien blev det på 60-talet mäkta populärt med Bossa Nova. En stil som innebar en lojt sofistikerad, "lyxig" variant av den mera hetsiga samban. Bossa Nova blev världsberömd med Astrud Gilberto, Sergio Mendes m.fl. och snurrade på varenda cocktailparty. Och vad betyder Bossa Nova på portugisiska? Jo, "Nya vågen".

De här tre delarna vävs samman av den franska gruppen Nouvelle Vague, som debuterade med detta album "Nouvelle Vague" (Peacefrog Records CD 2004). Alla deras album har likartat stiliserade retro-affischlika omslag.

Så vad är konceptet? Jo, de plockar upp låtar från den brittiska (och i någon mån amerikanska) punkrock- och nya vågen-rock-eran åren runt 1980. De tar dessa låtar och gör om dem i lugn bossa nova-stil. Det blir bra! Det blir riktigt, riktigt bra. Om man tycker det låter som en idé på pappret mer än en musikalisk grund så stämmer det inte, för Nouvelle Vogue formar sin musik så bra och så helgjutet symbiotiskt.

Fransk populärmusik och chanson-historia är något jag är svag för sedan gammalt. Likaså i de många uttryck av lounge-stajlad electonica med olika remix-volymer (till exempel i Hôtel Côstes-serien eller av kollektivet St. Germain) som producerats i Paris under 2000-talet. Redan där har vi en poäng.

Och på denna debutskiva får vi  "Love will tear us apart" av Joy Division, "Just can't get enough" av Depeche Mode, "Guns of Brixton" av The Clash", låtar av The Cure, The Undertones, XTC med mera. Och inte minst den skabrösa "Too drunk to fuck" av Dead Kennedys, som i sin yviga tvetydighet blir höjdpunkten här.

Allt framförs med skönt förförisk av sångerskor som Camille och Melanie Pain. Kompet är akustiska gitarrer, något piano, trummor med vispar och kantslag. Allting mjukt, erotiskt, snyggt och i en skarp kontrast mot den adrenalinstinna utlevelse som originalen stod för. Ja, det här är ett experiment som är riktigt galet roligt och mycket ovanlig. Rekommenderas!

Betyg: ****