EGBA BRYTER UPP

Egentligen är det lite oklart vad det är för ett uppbrott som åsyftas. Förmodligen gäller det skivbolag, och därmed omslags-design. När Egba gör sin femte LP har man bytt, från det mycket kreativa gamla jazzbolaget Sonet (där nu även t.ex. Peps spelade in), till det "progressiva" skivmärket MNW.

Således skriver vi  nu "Egba Bryter Upp" (MNW LP 1979). Egba har här krympt till en kvintett. Gitarr och extra slagverk har utgått i sättningen. Istället är det ett tätt gäng med ständiga blåsarna och låtskrivarna Ulf Adåker - trumpet, Ulf Andersson - sax. Ny är Stefan Blomqvist på klaviatur. Kvar sedan tidigare är mångsidige klippan Göran Lagerberg på bas (Tages och Kebnekaise, ni vet). Han fyllde förresten 70 år igår! Och så trummisen Peter Sundell som började på albumet före.

På LP-sida 1 bryter Egba ut i lite friare jam än tidigare. Lite stökigare och funkigare, mera à la Miles Davis i höjd med "Bitches Brew". På LP-sida 2 finns de mera melodiösa, afro-betonade "Afrodito" och "Själva verket". Gospelharmonier på det sätt Keith Jarrett brukade lägga upp låtar ihop med rytmer från Västafrika. Ja, Ahmadu Jarr hade ju slutat i gruppen, men Ulf Adåkers förkärlek för afro, latin och world music går inte att ta miste på.

Med övergången från Sonet till MNW försvann antagligen rättigheterna till den ursnygga logotyp och de smakfulla skivomslag som tidigare prytt Egbas skivor, t.ex. den föregående "Amigos Latinos". Här är det istället en gräslig skapelse signerad collage-konstnären Christer Themptander.

"Egba Bryter Upp" är kanske inte bland de Egba-album jag sätter främst. Men å andra sidan är alla deras skivor genom åren bra och av hög musikalisk standard. Medan en stor del av 70-talets internationella fusion-våg med centrum i USA ebbade ut någonstans vid 1980 (de stora namnen vände antingen till mer renodlad jazz, eller drog åt rock / funk, alternativt blev rätt utvattnade), så fortsatte våra svenska Egba att göra bra och nyskapande skivor. Återkommer om dem.

Betyg: ***

"HÖGLUND HAR BLIVIT GAMMAL" -  SVERIGES KANSKE STÖRSTE SÅNGPOET

Det kanske låter som jag tar i. Bellman, Taube, Olle A och Cornelis då? För Fred Å var mest uttolkare. Ja, låt mig säga så här : Kjell Höglund är en av Sverige störste, lite dolde sångpoet. Hans förmåga att gestalta i sång, text och musik är helt enastående. Och hans personlighet och konstnärliga integritet lyser starkt.

Kjell Höglund debuterade 1971 och gjorde en rad hemma-inspelade LP i all enkelhet. Tidigt visade han sin förkärlek för långa, resonerande ballader där tidens skeenden vävdes ihop med historiska figurer, mytologi och rent filosofiska spörsmål. Ofta mot en fond av vardagsgrå cynism.

Eftersom han spelade in själv på egna, alternativa etiketter och gav ut i små upplagor hamnade han liksom per automatik i den progressiva musikrörelsens famnar. Det var ju 70-tal och anti-kommers och proggmode. Men Kjell Höglund var från början en outsider. En sund tvivlare snarare än en politiskt troende.

Det blev uppenbart inte minst på den här skivan, "Doktor Jekylls Testamente" (Alternativ LP 1979), som var hans sjätte album. Många av sångerna här är hans svidande uppgörelse med vänstern. Den dogmatiska 70-tals-vänster som såg polemik i allting och avkrävde tydliga ställningstagande om vad som var "rätt". En vänster som med rätta kritiserade USA:s krigföringar, men lika mycket teg och höll tyst om det enorma förtryck som fanns på andra sidan, inom kommunismen ok.

Det är också sånger om självrannsakan. Det kanske låter tungt, och visst är det allvarliga ämnen. Men med Kjell Höglunds svarta humor, hans rika bildspråk och lustfyllda berättande blir det en fröjd att lyssna på.

Inledande "Slutstrid" är ett helt enastående mästerverk. Ett litterärt och episkt mästerverk. Här målar han upp en forntida skräckromantik med en riddare i natten, förföljd av skugglika figurer. Stämningen är hotfull. "Det var kristid och ont om mat". Är det medeltid? Är det 1800-tal? Är det en tidlös Tolkien-värld? Höglund sjunger ut dramatiskt i denna gastkramande spännande saga.

I mitten av den 8 minuter långa balladen kommer den överraskande upplösningen. Fienden är ingen yttre fiende - det är hans eget inre jag! "Den del av mig själv som är djur / min egen lägre natur". Det var sannerligen inte så det brukade låta på 70-talet. Här finns paralleller till Hermann Hesses "Stäppvargen". Med denna minst sagt oväntade vändning ändrar texten helt karaktär. Släpper den medeltida berättelsen och övergår i ett moraliskt resonemang. "Slutstrid" med Kjell Höglund är en av de mest fantastiska sånger jag hört.

"Höglund har blivit gammal" är en besk uppgörelse med nämnda 70-talsvänster, framförd som en lakonisk 50-talspastisch. En skarp självironi som träffar åtminstone mitt hjärta direkt. "Vad ska vi göra nu i den yttersta tiden / när Höglund har blivit gammal och högervriden?" Sedan har vi "Lugnare vatten" är en mycket vacker, naturromantisk visa med ton av country. En sång som senare blev mycket populär i version av Marie Bergman.

Så fortgår denna mäktiga skiva. Från miniatyrer på knappt en minut ("Kär i drottningen", "Lista över försök till lösning", "En höstdag i Paris"). Via lyriska, underfundiga sånger som "Fixa nycklar", "Tibetanskt te", till den 16 minuter långa (!) "Desertören".

I "Desertören" utmanar Kjell Höglund självaste Bob Dylan när det gäller evighetslånga, berättande ballader. Jag kan inte räkna alla verser, men i eposet "Desertören" idkar han svidande uppgörelser med krig, våld, vänsterns rebellideal med vidhängande våldsideal, och dessutom djurindustrin. Det blir en predikan för icke-våld, kärlek och humanistiska ideal. En krävande sång att lyssna sig igenom. Men det är mödan värt, för det är just när Höglund tar ut svängarna så till bristningsgränsen som han lyser som starkast.

Ett skiva med stora litterära kvaliteter - av varm poesi, lärdomshistoria, moral, men också av Höglunds beska humor och svartsynt cynism som är helt underbar. Han sjunger passionerat och personligt på sitt norrländska idiom. Och musiken då? Den är behagligt sparsmakad. Några akustiska gitarrer, en bas och mandolin. Fine gitarristen Lasse Englund är en fröjd att lyssna på.

Betyg: *****

KÄRE HASSE !

Så sorgligt med nyheten att Hasse Alfredson är död. Av alla artister jag beundrat finns nästan ingen som Hasse. Hans klokhet, hans djupa allvar och engagemang som klangbotten till de roligaste, knäppaste, galnaste upptågen som fick oss dubbla av skratt.

"Guben i låddan" var min första skiva. Vår familj hade köpt sin första TV och en liten grammofon 1960. Jag var fyra år och lärde mig alla repliker från två farbröder som båda hette Larsson i en sovkupé. "Herr Larsson är ju inte riktigt klok i skalen. Herr Larsson kan ju inte pratta ordentligt ens en gång".

Sedan blev det "Gula Hund" på TV, och sångerna på "Blommig falukorv" och oslagbara filmklassikern "Att angöra en brygga" och alla Lindemän. Revyn "Lådan" spelade jag in på rullband och hörde om och om igen. Där fanns den knepigt roliga sketchen om när Gösta Ekman går ut ensam på restaurang och slåss med sina inre demoner om vad han ska välja.

Det är ingen idé att fortsätta rabbla, för de flesta har sina liknande upplevelser av Hasse & Tage och variende godbitar ur hela deras väldiga produktion. Jo kanske, förresten. Familjen var bjuden till ett modernt ost- & vinparty hos Britt & Malte. De hade just köpt "Ännu flera Lindemän". Vi skrattade hejdlöst år biodlaren, brandmannen och kontaktannonsören. Han som inte träffade många kvinnor på sitt arbete. Han var fyrväktare.

Men jag föll också tidigt för Hasses allvarligare sidor. Den folkilskne fiskargubben Garbo i "Att angöra en brygga" är en rolig typ. Men är det inte där någonstans han börjar utforska människans ondska genom att inträda i misantropin. Fast där är det slapstick.

Filmen "Ägget är löst" från 1975 fäste jag mig speciellt vid när den kom. Den hör inte till hans mest uppmärksammade verk. Men så otroligt märklig. En mörk saga om en hänsynslös industriman (där är det Max von Sydow). Gösta Ekman är den hunsade sonen. Efter en konflikt kastas sonen i en sjö för att drunkna. Men han överlever, fjättrad i sjöns växter. Andra halvan av filmen är detta sjöparti. Det utvecklas till en existensiell saga om människans  och naturens villkor, så poetiskt och filosofiskt. Filmen slutar i någon slags revolutionsförsök.

Filmen "Den enfaldige mördaren" från 1982 och romanen "En ond man" från 1980 är förstås framstående i hela hans konstnärskap. Hur Hasse gör det obekvämt för sig genom att själv gestalta den djävulske fabrikör Höglund. Filmen (framförallt) är ett mästerverk. Hur Stellan Skarsgård spelar den mobbade Sven med djupaste insikt. Hela historien, fotot, allt. Här dyker Hasse ner i ett bråddjupt allvar av de mänskliga naturens otäckaste och mest fascistoida villkor. Hasses rollfigur blir en varning för sig själv.

Så var det förstås så mycket annat. Alla revyerna, sångerna. "88-öresrevyn" på Restaurang Skeppet från 1970 är min favorit. I det lilla formatet lyckas Hasse, Tage och deras pianist Gunnar Svensson. Jag är väl nördig, men jag köpte hela CD-boxen "Hasse & Tages Revylåda" och laddade in alla deras revyer i min MP3, som jag går och lyssnar på i valda bitar bland alla random musik.

Och så var det ju när Hasse spelade in TV-versionen av "Kvartetten som sprängdes" (efter Birger Sjöberg) i Ramlösa Brunnspark hemma i Helsingborg. En trygg och gemytlig Helsingborgare var han. Kanske den mest kände Helsingborgaren bredvid Henke Larsson och nämnde Sjöberg.

Jag träffade Hasse Alfredson bara en enda gång. Året 2010 då han fick ett TV-porträtt av Susanne Cederberg för SVT. En dokumentär som jag också fick äran att medverka i. Redan då verkade Hasse Alfredson livstrött och dyster. Men klok, vänlig, och välformulerad. (Foto: Henrik Rylander)

JAZZROCKENS FLAGGSKEPP LEVANDES

Bland internationella stjärnor var Weather Report mitt favorit-band under 70-talet. Zappa och Chick Corea som artister förstås, och de hade ju sina flexibla grupper. Men just som band, som combo, lyste Väderrapport med stark sol från en klar himmel.

Kanske inte deras allra tidigaste. De tre första var ännu för fri-jazziga och stökiga. Men när Zawinul och gänget hittade sin form med panorama-liknande, storstilade jazzrock-kompositioner med ett eget sound, då hände något. Med lika delar arkitektur, solon, exotism, råsväng, jazzrötter och elektroniska space-klanger - då låg de på sin höjdpunkt.

Skivorna "Mysterious Traveller", "Tale Spinnin'", "Black Market" och "Heavy Weather" är alla storartade fullträffar. Sedan hände något. Blev de för stora? För drabbade av arena-sjukan? Joe Zawinuls storhetsvansinne var omtalat. Jag såg dem flera gånger live (mest på Olympen i Lund), och fallhöjden från två underbara fempoängs-konserter 1975 och 1977 till en bedrövlig spelning 1978 var enorm. Kanske var det när elbas-fantomen Jaco Pastorius började leka Jimi Hendrix och hoppade ner på sin fuzzade bas som det kändes att det inte var något kul längre.

Den här live-LP:n kom någonstans i den vevan. "8:30" (CBS live-dubbel-LP 1979) är alltså från tiden när jag hade tappat tron på dem. Livedubblar kan ofta fungera som utfyllnad mellan ordinarie skivsläpp, och "8:30" känns just så. Skivan med den tråkiga titeln tillför inget särskilt jämfört med deras studioversioner. Vi får "hits" som "Birdland", "Black market" och "Teen town" i stressade, bullriga versioner.

Ett ovanligt drag är dock att ta upp "In a silent way", låten som Joe Zawinul skrev för Miles Davis under sin tid i hans band. Att baka ihop den meditativa "Badia" med den långa, tjatiga tretaktaren "Boogie woogie waltz" är rätt poänglöst. Lustigt nog är en av de fyra skivsidorna studioinspelad. En eftergift eller kompromiss?

Weather Report är här en kvartett. Joe Zawinul på klaviaturer och Wayne Shorter på pipiga saxofoner som vanligt. Jaco Pastorius var egentligen en gudabenådad basist, med unik förmåga att spela långa melodislingor på basen. Men här hetsar han mest på. Peter Erskine på trummor är OK, men jag saknar den extra slagverkare som gruppen brukade ha som femte medlem. Just det där samspelet mellan trummor och extra slagverk brukade bli en kokande gryta av rytmer. Den här skivan kan jämföras med Billy Cobhams "Shazzam" som jag tidigare skrev om här i spalten. Stressade live-versioner av låtar som var mycket bättre på studioalbumen.

Betyg: **

FÖLJER MIN FAVORITGRUPP - EGBA

Det blev något speciellt för mig med Egba. Jag följde dem, köpte alla deras skivor. Såg dem på otaliga spelningar på klubbar och mindre ställen.

Intervjuade Ahmadu Jarr för Helsingborgs Dagblad (som jag frilansade för 1977-80) och Ulf Andersson för min B-uppsats i musikvetenskap, som handlade om det delikata ämnet Jazzrock.

Egba blev liksom en projicering av mina egna olevda musiker-drömmar. Det var kompisaktiga och lättare att identifiera sig med än internationella arena-stjärnor som Weather Report. (Det var väl på samma sätt många identifierade sig med punkrocken vid samma tid).

Detta var Egbas fjärde LP, "Amigos Latinos" (Sonet LP 1978). På många sätt var den deras bästa dittills, och kanske en av deras mest behagliga över huvud taget. Deras första hade varit lite trevande, den andra "Jungle Jam" en fullfjädrad fusion-funkjazz med kraftfulla låtar. På den tredje "Live at Montmartre" taggade de ner och spelade avslappnad afro- och latinjazz. Och på denna fjärde LP syr de ihop hela bagen till en fin symbios.

Egba har alltid utmärkts av fina låtar. Många av dem har skrivits av trumpetaren Ulf Adåker, som nu börjar framstå som gruppens primus motor. Andra kan vara skrivna av fine saxofonisten Ulf Andersson (tenor, alt, sopran och flöjt). De två "bröderna Ulf" på blås var de enda kontinuerliga medlemmarna genom åren, medan övriga spelare växlade.

Här öppnar man snyggt med "Foxtrotsky" följd av den lugnare "Stilleben" (Adåker är expert på vitsiga titlar). Därefter följer supersnabba "Juantorena" av Ulf Andersson, en hyllning till den kubanske friidrottsstjärnan och sprintern.

På sida 2 hörs de vackra papegojorna på omslaget, innan Bjarne Roupé kommer in på fin akustisk gitarr. Bland musikerna kan också nämnas veteranen Göran Lagerberg på elbas. En säker klippa som vi det här lagat spelat med Tages, Kebnekaise och nu Egba. "Amigos Latinos" är en skiva med så behaglig, välspelad och varm jazzrock.

Det blev deras sista skiva på Sonet. Det innebar att de därefter antagligen förlorade rättigheterna till den snygga logotyp de utvecklat på omslagen. "Amigos Latinos" konvolut är vackert, ljust, luftigt och en smula exotiskt. Precis som musiken.

Betyg: *****