KÄRE HASSE !

Så sorgligt med nyheten att Hasse Alfredson är död. Av alla artister jag beundrat finns nästan ingen som Hasse. Hans klokhet, hans djupa allvar och engagemang som klangbotten till de roligaste, knäppaste, galnaste upptågen som fick oss dubbla av skratt.

"Guben i låddan" var min första skiva. Vår familj hade köpt sin första TV och en liten grammofon 1960. Jag var fyra år och lärde mig alla repliker från två farbröder som båda hette Larsson i en sovkupé. "Herr Larsson är ju inte riktigt klok i skalen. Herr Larsson kan ju inte pratta ordentligt ens en gång".

Sedan blev det "Gula Hund" på TV, och sångerna på "Blommig falukorv" och oslagbara filmklassikern "Att angöra en brygga" och alla Lindemän. Revyn "Lådan" spelade jag in på rullband och hörde om och om igen. Där fanns den knepigt roliga sketchen om när Gösta Ekman går ut ensam på restaurang och slåss med sina inre demoner om vad han ska välja.

Det är ingen idé att fortsätta rabbla, för de flesta har sina liknande upplevelser av Hasse & Tage och variende godbitar ur hela deras väldiga produktion. Jo kanske, förresten. Familjen var bjuden till ett modernt ost- & vinparty hos Britt & Malte. De hade just köpt "Ännu flera Lindemän". Vi skrattade hejdlöst år biodlaren, brandmannen och kontaktannonsören. Han som inte träffade många kvinnor på sitt arbete. Han var fyrväktare.

Men jag föll också tidigt för Hasses allvarligare sidor. Den folkilskne fiskargubben Garbo i "Att angöra en brygga" är en rolig typ. Men är det inte där någonstans han börjar utforska människans ondska genom att inträda i misantropin. Fast där är det slapstick.

Filmen "Ägget är löst" från 1975 fäste jag mig speciellt vid när den kom. Den hör inte till hans mest uppmärksammade verk. Men så otroligt märklig. En mörk saga om en hänsynslös industriman (där är det Max von Sydow). Gösta Ekman är den hunsade sonen. Efter en konflikt kastas sonen i en sjö för att drunkna. Men han överlever, fjättrad i sjöns växter. Andra halvan av filmen är detta sjöparti. Det utvecklas till en existensiell saga om människans  och naturens villkor, så poetiskt och filosofiskt. Filmen slutar i någon slags revolutionsförsök.

Filmen "Den enfaldige mördaren" från 1982 och romanen "En ond man" från 1980 är förstås framstående i hela hans konstnärskap. Hur Hasse gör det obekvämt för sig genom att själv gestalta den djävulske fabrikör Höglund. Filmen (framförallt) är ett mästerverk. Hur Stellan Skarsgård spelar den mobbade Sven med djupaste insikt. Hela historien, fotot, allt. Här dyker Hasse ner i ett bråddjupt allvar av de mänskliga naturens otäckaste och mest fascistoida villkor. Hasses rollfigur blir en varning för sig själv.

Så var det förstås så mycket annat. Alla revyerna, sångerna. "88-öresrevyn" på Restaurang Skeppet från 1970 är min favorit. I det lilla formatet lyckas Hasse, Tage och deras pianist Gunnar Svensson. Jag är väl nördig, men jag köpte hela CD-boxen "Hasse & Tages Revylåda" och laddade in alla deras revyer i min MP3, som jag går och lyssnar på i valda bitar bland alla random musik.

Och så var det ju när Hasse spelade in TV-versionen av "Kvartetten som sprängdes" (efter Birger Sjöberg) i Ramlösa Brunnspark hemma i Helsingborg. En trygg och gemytlig Helsingborgare var han. Kanske den mest kände Helsingborgaren bredvid Henke Larsson och nämnde Sjöberg.

Jag träffade Hasse Alfredson bara en enda gång. Året 2010 då han fick ett TV-porträtt av Susanne Cederberg för SVT. En dokumentär som jag också fick äran att medverka i. Redan då verkade Hasse Alfredson livstrött och dyster. Men klok, vänlig, och välformulerad. (Foto: Henrik Rylander)