EGBA BRYTER UPP

Egentligen är det lite oklart vad det är för ett uppbrott som åsyftas. Förmodligen gäller det skivbolag, och därmed omslags-design. När Egba gör sin femte LP har man bytt, från det mycket kreativa gamla jazzbolaget Sonet (där nu även t.ex. Peps spelade in), till det "progressiva" skivmärket MNW.

Således skriver vi  nu "Egba Bryter Upp" (MNW LP 1979). Egba har här krympt till en kvintett. Gitarr och extra slagverk har utgått i sättningen. Istället är det ett tätt gäng med ständiga blåsarna och låtskrivarna Ulf Adåker - trumpet, Ulf Andersson - sax. Ny är Stefan Blomqvist på klaviatur. Kvar sedan tidigare är mångsidige klippan Göran Lagerberg på bas (Tages och Kebnekaise, ni vet). Han fyllde förresten 70 år igår! Och så trummisen Peter Sundell som började på albumet före.

På LP-sida 1 bryter Egba ut i lite friare jam än tidigare. Lite stökigare och funkigare, mera à la Miles Davis i höjd med "Bitches Brew". På LP-sida 2 finns de mera melodiösa, afro-betonade "Afrodito" och "Själva verket". Gospelharmonier på det sätt Keith Jarrett brukade lägga upp låtar ihop med rytmer från Västafrika. Ja, Ahmadu Jarr hade ju slutat i gruppen, men Ulf Adåkers förkärlek för afro, latin och world music går inte att ta miste på.

Med övergången från Sonet till MNW försvann antagligen rättigheterna till den ursnygga logotyp och de smakfulla skivomslag som tidigare prytt Egbas skivor, t.ex. den föregående "Amigos Latinos". Här är det istället en gräslig skapelse signerad collage-konstnären Christer Themptander.

"Egba Bryter Upp" är kanske inte bland de Egba-album jag sätter främst. Men å andra sidan är alla deras skivor genom åren bra och av hög musikalisk standard. Medan en stor del av 70-talets internationella fusion-våg med centrum i USA ebbade ut någonstans vid 1980 (de stora namnen vände antingen till mer renodlad jazz, eller drog åt rock / funk, alternativt blev rätt utvattnade), så fortsatte våra svenska Egba att göra bra och nyskapande skivor. Återkommer om dem.

Betyg: ***