"HÖGLUND HAR BLIVIT GAMMAL" -  SVERIGES KANSKE STÖRSTE SÅNGPOET

Det kanske låter som jag tar i. Bellman, Taube, Olle A och Cornelis då? För Fred Å var mest uttolkare. Ja, låt mig säga så här : Kjell Höglund är en av Sverige störste, lite dolde sångpoet. Hans förmåga att gestalta i sång, text och musik är helt enastående. Och hans personlighet och konstnärliga integritet lyser starkt.

Kjell Höglund debuterade 1971 och gjorde en rad hemma-inspelade LP i all enkelhet. Tidigt visade han sin förkärlek för långa, resonerande ballader där tidens skeenden vävdes ihop med historiska figurer, mytologi och rent filosofiska spörsmål. Ofta mot en fond av vardagsgrå cynism.

Eftersom han spelade in själv på egna, alternativa etiketter och gav ut i små upplagor hamnade han liksom per automatik i den progressiva musikrörelsens famnar. Det var ju 70-tal och anti-kommers och proggmode. Men Kjell Höglund var från början en outsider. En sund tvivlare snarare än en politiskt troende.

Det blev uppenbart inte minst på den här skivan, "Doktor Jekylls Testamente" (Alternativ LP 1979), som var hans sjätte album. Många av sångerna här är hans svidande uppgörelse med vänstern. Den dogmatiska 70-tals-vänster som såg polemik i allting och avkrävde tydliga ställningstagande om vad som var "rätt". En vänster som med rätta kritiserade USA:s krigföringar, men lika mycket teg och höll tyst om det enorma förtryck som fanns på andra sidan, inom kommunismen ok.

Det är också sånger om självrannsakan. Det kanske låter tungt, och visst är det allvarliga ämnen. Men med Kjell Höglunds svarta humor, hans rika bildspråk och lustfyllda berättande blir det en fröjd att lyssna på.

Inledande "Slutstrid" är ett helt enastående mästerverk. Ett litterärt och episkt mästerverk. Här målar han upp en forntida skräckromantik med en riddare i natten, förföljd av skugglika figurer. Stämningen är hotfull. "Det var kristid och ont om mat". Är det medeltid? Är det 1800-tal? Är det en tidlös Tolkien-värld? Höglund sjunger ut dramatiskt i denna gastkramande spännande saga.

I mitten av den 8 minuter långa balladen kommer den överraskande upplösningen. Fienden är ingen yttre fiende - det är hans eget inre jag! "Den del av mig själv som är djur / min egen lägre natur". Det var sannerligen inte så det brukade låta på 70-talet. Här finns paralleller till Hermann Hesses "Stäppvargen". Med denna minst sagt oväntade vändning ändrar texten helt karaktär. Släpper den medeltida berättelsen och övergår i ett moraliskt resonemang. "Slutstrid" med Kjell Höglund är en av de mest fantastiska sånger jag hört.

"Höglund har blivit gammal" är en besk uppgörelse med nämnda 70-talsvänster, framförd som en lakonisk 50-talspastisch. En skarp självironi som träffar åtminstone mitt hjärta direkt. "Vad ska vi göra nu i den yttersta tiden / när Höglund har blivit gammal och högervriden?" Sedan har vi "Lugnare vatten" är en mycket vacker, naturromantisk visa med ton av country. En sång som senare blev mycket populär i version av Marie Bergman.

Så fortgår denna mäktiga skiva. Från miniatyrer på knappt en minut ("Kär i drottningen", "Lista över försök till lösning", "En höstdag i Paris"). Via lyriska, underfundiga sånger som "Fixa nycklar", "Tibetanskt te", till den 16 minuter långa (!) "Desertören".

I "Desertören" utmanar Kjell Höglund självaste Bob Dylan när det gäller evighetslånga, berättande ballader. Jag kan inte räkna alla verser, men i eposet "Desertören" idkar han svidande uppgörelser med krig, våld, vänsterns rebellideal med vidhängande våldsideal, och dessutom djurindustrin. Det blir en predikan för icke-våld, kärlek och humanistiska ideal. En krävande sång att lyssna sig igenom. Men det är mödan värt, för det är just när Höglund tar ut svängarna så till bristningsgränsen som han lyser som starkast.

Ett skiva med stora litterära kvaliteter - av varm poesi, lärdomshistoria, moral, men också av Höglunds beska humor och svartsynt cynism som är helt underbar. Han sjunger passionerat och personligt på sitt norrländska idiom. Och musiken då? Den är behagligt sparsmakad. Några akustiska gitarrer, en bas och mandolin. Fine gitarristen Lasse Englund är en fröjd att lyssna på.

Betyg: *****