JAZZROCKENS FLAGGSKEPP LEVANDES

Bland internationella stjärnor var Weather Report mitt favorit-band under 70-talet. Zappa och Chick Corea som artister förstås, och de hade ju sina flexibla grupper. Men just som band, som combo, lyste Väderrapport med stark sol från en klar himmel.

Kanske inte deras allra tidigaste. De tre första var ännu för fri-jazziga och stökiga. Men när Zawinul och gänget hittade sin form med panorama-liknande, storstilade jazzrock-kompositioner med ett eget sound, då hände något. Med lika delar arkitektur, solon, exotism, råsväng, jazzrötter och elektroniska space-klanger - då låg de på sin höjdpunkt.

Skivorna "Mysterious Traveller", "Tale Spinnin'", "Black Market" och "Heavy Weather" är alla storartade fullträffar. Sedan hände något. Blev de för stora? För drabbade av arena-sjukan? Joe Zawinuls storhetsvansinne var omtalat. Jag såg dem flera gånger live (mest på Olympen i Lund), och fallhöjden från två underbara fempoängs-konserter 1975 och 1977 till en bedrövlig spelning 1978 var enorm. Kanske var det när elbas-fantomen Jaco Pastorius började leka Jimi Hendrix och hoppade ner på sin fuzzade bas som det kändes att det inte var något kul längre.

Den här live-LP:n kom någonstans i den vevan. "8:30" (CBS live-dubbel-LP 1979) är alltså från tiden när jag hade tappat tron på dem. Livedubblar kan ofta fungera som utfyllnad mellan ordinarie skivsläpp, och "8:30" känns just så. Skivan med den tråkiga titeln tillför inget särskilt jämfört med deras studioversioner. Vi får "hits" som "Birdland", "Black market" och "Teen town" i stressade, bullriga versioner.

Ett ovanligt drag är dock att ta upp "In a silent way", låten som Joe Zawinul skrev för Miles Davis under sin tid i hans band. Att baka ihop den meditativa "Badia" med den långa, tjatiga tretaktaren "Boogie woogie waltz" är rätt poänglöst. Lustigt nog är en av de fyra skivsidorna studioinspelad. En eftergift eller kompromiss?

Weather Report är här en kvartett. Joe Zawinul på klaviaturer och Wayne Shorter på pipiga saxofoner som vanligt. Jaco Pastorius var egentligen en gudabenådad basist, med unik förmåga att spela långa melodislingor på basen. Men här hetsar han mest på. Peter Erskine på trummor är OK, men jag saknar den extra slagverkare som gruppen brukade ha som femte medlem. Just det där samspelet mellan trummor och extra slagverk brukade bli en kokande gryta av rytmer. Den här skivan kan jämföras med Billy Cobhams "Shazzam" som jag tidigare skrev om här i spalten. Stressade live-versioner av låtar som var mycket bättre på studioalbumen.

Betyg: **