DEBUT AV ETT 16-ÅRIGT GENI - TED

"Undringar" (Polar LP 1972) var debut-LP:n av Ted Gärdestad, som då var 16 år. Det är otroligt. Han var född 1956 (liksom jag själv). Att Ted var ett underbarn av musikalitet är redan sagt av många så många gånger, men det tål att sägas igen.

Det är så otroligt att nu i efterhand, när vi vet hela storyn och hur det gick sedan, se gamla arkivbilder på Ted i Polar-studion tillsammans med Björn och Benny och de andra. Hur en brådmogen Ted riktigt spritter av musikalisk talang och lekfullt provar sig fram.

Fulländade, sångbara melodier har Ted Gärdestad alltid haft, och han tycks ha trollat ur sig dem med lätthet. Inte bara melodier i största allmänhet, utan sådär riktigt bärande av egen kraft. Som en Paul McCartney eller en Evert Taube. Med storebror Kenneth Gärdestads texter om tonårskärlek och drömmar bildade musikanten Ted en symbios av unikt slag.

Och denna första LP:n då? Ja, det är en unik och imponerande debut. Den storslagna öppningen med "Helena" är hymn över en olycklig kärlek. Ted var kär i samma Helena Arnljot som kompisen Björn Borg var kär i vid samma tid. Som all olycklig kärlek vibrerar den av både ett stort besjungande och ett ensamt vemod.

Den efterföljande balladen "Jag vill ha en egen måne" är kanske mest känd. Här har vi den anslående melodin igen. Och Kenneths nyanserade text där han smakar på varje stavelse. "Ett stilla regn" kan tyckas vara en enkel ballad, men har en storhet i sitt avskalade vemod.

Här finns originalet "Så mycket bättre", som i våra dagar blivit signaturmelodi och gett namn åt den populära TV-serien i TV4. Teds sång från 1972 är en yster samba. I skivans sista spår "Beat it, girl" släpper Ted fram sina drömmar om att få spela rock, hård rock. Jag föredrar den visbetonade, lätta pop han var så bra på.

Samtliga i ABBA medverkar i kompet. Men detta var 1972 och de var ännu inte kända som ABBA. Möjligen som Fästfolket, fast då i mindre sammanhang (även om Björn, Benny, Frida och Agnetha var välkända var för sig vid den här tiden). Det är alltså - på många sätt - mycket svensk musikhistoria i denna skivan.

Betyg: ****

BO HANSSONS SAGOLIKA TONVÄRLD

Det blev en kort, intensiv och MYCKET musikaliskt progressiv karriär för duon Hansson & Karlsson. Redan 1967 spelade de psykedelisk, improviserad musik på klubben Filips i Stockholm.

Den minimala sättningen Hammond-orgel plus trummor lät väldigt mycket. Frånvaron av elbas och gitarr fyllde de med berusande svallvågor av musik som byggdes upp till extas och klmax. Flummigt var det också.

Å andra sidan jammade de med självaste Jimi Hendrix på gitarr. Det är ikoniskt men fångades aldrig på skiva. Istället är hörsägnerna och myternas om deras konserter desto fler. Hansson & Karlsson var sannerligen före sin tid (samtidigt som Hep Stars låg på topplistorna). Bosse Hansson och Janne Carlsson spelade ihop 1967, 1968 och 1969. Sedan var det slut.

Tre LP-album hann de med, varav två är utmärkta. De var på god väg att slå igenom internationellt 1970. Det hade säkert lyckats. Men turnén med Jimi Hendrix och Animals blev ingenting. Hendrix dog nämligen just då. De lär dessutom ha råkat ut för någon oseriös manager och allt blev kaos. Bo Hansson och Janne Carlsson skiljdes åt och gick olika - mycket olika vägar.

Janne Carlsson sökte sig till underhållning, showbiz och skådespeleri. Han blev "Loffe" med hela svenska folket tack vare TV-serien "Någonstans i Sverige" (efter Jolo). Han intog ofta en pajasroll och för folk i allmänhet var det okänt faktum att han faktiskt var en av Sveriges absolut bäste trumslagare. Han spelades också seriösa roller i Slas-filmer, men det skulle dröja länge innan han på allvar gick in i musiklivet igen.

Samtidigt levde den introverte Bo Hansson  ett helt annat liv - många mil från shower och strålkastarljus. På något ställe i Stockholms skärgård satt han och pysslade ihop egen stämningsmusik och programmusik. Han hade blivit heltänd av Tolkiens Ringen-trilogi, och hans första egna LP "Sagan om Ringen (1970) hed en betydligt mer lågmäld karaktär än Hansson & Karlssons eruptiva utbrott.

"Sagan om Ringen" med sitt lyriska, trolska tonmåleri fångade en magi och blev en instrumental bästsäljare också internationellt. En tidlös musik utan gränser, och Tolkiens entusiastiska läsare fanns ju i många länder. "Sagan om Ringen" - eller "Lord of the Rings" - blev ett svenskt musikunder före Björn Skifs, ABBA, Roxette och de följande (bara The Spotnicks och en låt med Ola & The Janglers hade varit svenska, internationella hits före). Då räknar jag inte in svensk jazzhistoria.

Men om Bo Hansson själv visste man inte mycket. En blygsam doldis som ogillade uppmärksamhet. Och detta skulle handla om hans andra LP, "Ur Trollkarlens Hatt" (Silence LP 1972). Ett fantastiskt album där han utvecklar sin ljudvärld från "Ringen", men med mer variation och flera musiker inbjudna.

Det är en klangskön, målande symfonisk rock. Bo Hanssons Hammond-orgel, elpiano och synthesizers i centrum, med tillskott av Kenny Håkansson på elgitarr, Sten Bergman på flöjt coh Gunnar Bergsten på sax (de två från Fläsket Brinner), Rune Carlsson på trummor med flera. Låtarna är lugna, drömska, för att ibland spricka upp i mera uppsluppna tempi.

Poetiska låttitlar som "Storstad", "Fylke", "Sluttningar (lek i nedförsbacke)", "Solen - parallellt eller 90 grader" och "Utflykt med förvecklingar". Det är en i bästa mening, och i alla bemärkelser, progressiv musik. Tidstypiskt tidigt 70-tal - eller fullständigt tidlös, allt efter bedömning. Det är en stor musik, skapad av geniet Bo Hansson. Han skulle senare göra ytterligare några minnesvärda skivor, för att sedan dra sig undan för gott (förutom några enstaka återföreningar som Hansson & Karlsson). 2010 avled han.

Betyg: *****

STOCKHOLM, DROTTNINGGATAN

Dagarna efter den 7 april 2017. Dagen då den ofattbara ondskan slog till i Stockholm.

MOT EN OAS AV EXOTISK JAZZROCK

Det här omslaget får mig att smälta. Det passade väl in i (tidiga) Santanas konsekventa linje av exotism. En vacker estetik som utgick från deras speciella blandning av power-rock, psykedelia och latin-amerikanska rytmer.

Här på "Caravanserai" (CBS LP 1972), den fjärde LP:n med gruppen Santana, drar de mot jazzrock. Det musikaliska kombineras med något "himmelskt" och någon religiös besvärjelse.

Det andliga draget var framträdande i den framväxande fusion-jazzen vid den här tiden. Mahavishnu John McLauglin, Chick Corea, Herbie Hancock, Bennie Maupin med flera byggde sina musikaliska skapanden på mer eller mindre flummiga religioner. Skivtitlar och skivomslag handlade mycket om rymden (t.ex. "Mysterious Traveller" med Weather Report).

Carlos Santana var en viktig del i denna musikaliska nyandlighet. För hans och McLaughlins del handlade det nog mest om en utväg av renlevnad för att komma bort från det drogbruk som varit alltför vanligt runt Woodstock-åren kring 1969. Det drogbruk som vi vet skördade alltför många människoliv.

På "Caravanserai" finns titlar som "Erternal caravan of reincarnation", "Waves within", "Just in time to see the sun" och "All the love of the universe". Romantiskt högtravande i en nyblommande new age-anda. Det kan man tycka vad man vill om. Men Carlos Santanas gitarr vibrerar av längtan och mänsklig kärlek. Sällan har någon hittat en sådan värme och intensitet i en elgitarr med tillsatser och pedaler som maestro Santana. Och inget gitarrspel låter lika gudomligt som hans.

Det är gott om instumentala utsvävningar på denna skiva (endast tre låtar är vokala). Bland de fina musikerna inträder här Tom Coster på Hammond-orgel för första gången. Och så är där ju förstås den fantastiska rytmsektionen med trummisen Michael Schrieve och José "Chepito" Areas med flera.

"Caravanserai" - mera svävande och flummig än de tre första rockiga Latin-rockskivorna. Inte lika snyggt jazzigt, sofistikerad och formklar som den följande "Welcome". Men intressant, och mycket njutbar. Santana och hans rytmiska Latino-band från San Francisco hade något helt, helt eget vid denna tid. Liksom nyss nämnda Chicago skulle de senare bli rätt slätstrukna (men för Santanas del -för att i nutid hitta tillbaka rätt igen).

Betyg: ***

CHICAGO BANTAR NER TILL ETT ALBUM

Gruppen Chicago var (är) speciella på många sätt. De genomgick en förvandling från fullfjädrad, supertajt och mycket nydanande supergrupp till en rätt hopplöst slätstruken skvalpopgrupp. Tyvärr är det den senare sidan många förknippar dem med.

Men vid starten 1969 och en sex-sju år framåt var de i kanonform. Helt unika med sitt symbiotiska driv av täta blåsstämmor, välskrivna låtar, snygg växelsång, ett bitvis ett ganska rått rocksound och politiskt engagemang. En slags tuffare rivaler till Blood, Sweat & Tears (som de ofta jämfördes med).

De började på ett ytterst kaxigt sätt. Dubbelalbum hade blivit ett vanligt format inom rocken åren runt 1970. Det var ett slags kraftprov för stora artister. Var man tillräckligt känd och etablerad så kunde man kosta på sig att göra en dubbel-LP. Gruppen Chicago började med att göra tre hela dubbelalbum på raken. Det var att spänna bågen högt.

Och de klarade det. Dubbelalbum blev deras normala format. De lanserade idén att bara ha sin logotyp i smätrre varianter på omslagen, och inga andra titlar än nummerföljder (förutom det första 1969 som faktiskt hette "The Chicago Transit Authority", innan detta företag protesterade).

Alltså - först tre stora dubbelalbum. Sedan trippel-live. Och här är man framme vid "Chicago V" (CBS LP 1972). Inte förrän det femte albumet var en vanlig enkel-LP. Och det är ett lysande album. Här har man koncentrerat och förfinat uttrycket. Sjumannabandet stor på sin absoluta höjdpunkt.

Öppningen är en låt som heter "A hit by Varése". Det är ett lysande uppslag. Titeln syftar på kompositören Edgar Varése (1883-1965). Föregångare inom det mest experimentella avantgardet
inom konstmusiken. Hans "bullerkompositioner" för slagverk och polissirener inspirerade en gång en ung Frank Zappa att våga ta djärva och ovanliga steg.

Edgar Varése experiment är så lång från en hitlåt man kan komma, och titeln "A hit by Varése" är en underbar och rolig paradox. Jag gillar sådant. Chicago drar igång denna svängigt gungande låt med en text om längtan efter (musikaliskt) motstånd, med intrikata solon av blåsarna. Inte minst trombonisten James Pankow (som arrangerade blåset) är helt enorm. Och bättre än så här kan musik nästan inte vara.

Bland övriga fina låtar kan nämnas "Dialogue 1-2", "Saturday in the park" (som verkligen blev en hitlåt" och den mörkare "Alma Mater". Sångarna har olika uttryck som kommer väl till sin rätt. Organisten Robert Lamm sjunger melodiskt poppigt, basisten Peter Cetera har en gäll och vass tenor, medan gitarristen Terry Kath sjöng som hans spelade, med rå bluesfeeling.

Chicagos album skulle sedan fortsätta i numreringarna, och de snarlika logotyp-omslagen skulle bli tjatiga och svåra att skilja från varandra. 1978 dog gitarristen Terry Kath av ett vådaskott. Med honom dog också den rockiga drivkraft bandet haft som motor. Snart gled de över i onitressant bilradio-musik. Det var synd. För från starten 1969 och speciellt med detta album 1972 var de fantastiska. Ett tätt, tätt jazzrockband med enorm kapacitet.

Betyg: *****