BO HANSSONS SAGOLIKA TONVÄRLD

Det blev en kort, intensiv och MYCKET musikaliskt progressiv karriär för duon Hansson & Karlsson. Redan 1967 spelade de psykedelisk, improviserad musik på klubben Filips i Stockholm.

Den minimala sättningen Hammond-orgel plus trummor lät väldigt mycket. Frånvaron av elbas och gitarr fyllde de med berusande svallvågor av musik som byggdes upp till extas och klmax. Flummigt var det också.

Å andra sidan jammade de med självaste Jimi Hendrix på gitarr. Det är ikoniskt men fångades aldrig på skiva. Istället är hörsägnerna och myternas om deras konserter desto fler. Hansson & Karlsson var sannerligen före sin tid (samtidigt som Hep Stars låg på topplistorna). Bosse Hansson och Janne Carlsson spelade ihop 1967, 1968 och 1969. Sedan var det slut.

Tre LP-album hann de med, varav två är utmärkta. De var på god väg att slå igenom internationellt 1970. Det hade säkert lyckats. Men turnén med Jimi Hendrix och Animals blev ingenting. Hendrix dog nämligen just då. De lär dessutom ha råkat ut för någon oseriös manager och allt blev kaos. Bo Hansson och Janne Carlsson skiljdes åt och gick olika - mycket olika vägar.

Janne Carlsson sökte sig till underhållning, showbiz och skådespeleri. Han blev "Loffe" med hela svenska folket tack vare TV-serien "Någonstans i Sverige" (efter Jolo). Han intog ofta en pajasroll och för folk i allmänhet var det okänt faktum att han faktiskt var en av Sveriges absolut bäste trumslagare. Han spelades också seriösa roller i Slas-filmer, men det skulle dröja länge innan han på allvar gick in i musiklivet igen.

Samtidigt levde den introverte Bo Hansson  ett helt annat liv - många mil från shower och strålkastarljus. På något ställe i Stockholms skärgård satt han och pysslade ihop egen stämningsmusik och programmusik. Han hade blivit heltänd av Tolkiens Ringen-trilogi, och hans första egna LP "Sagan om Ringen (1970) hed en betydligt mer lågmäld karaktär än Hansson & Karlssons eruptiva utbrott.

"Sagan om Ringen" med sitt lyriska, trolska tonmåleri fångade en magi och blev en instrumental bästsäljare också internationellt. En tidlös musik utan gränser, och Tolkiens entusiastiska läsare fanns ju i många länder. "Sagan om Ringen" - eller "Lord of the Rings" - blev ett svenskt musikunder före Björn Skifs, ABBA, Roxette och de följande (bara The Spotnicks och en låt med Ola & The Janglers hade varit svenska, internationella hits före). Då räknar jag inte in svensk jazzhistoria.

Men om Bo Hansson själv visste man inte mycket. En blygsam doldis som ogillade uppmärksamhet. Och detta skulle handla om hans andra LP, "Ur Trollkarlens Hatt" (Silence LP 1972). Ett fantastiskt album där han utvecklar sin ljudvärld från "Ringen", men med mer variation och flera musiker inbjudna.

Det är en klangskön, målande symfonisk rock. Bo Hanssons Hammond-orgel, elpiano och synthesizers i centrum, med tillskott av Kenny Håkansson på elgitarr, Sten Bergman på flöjt coh Gunnar Bergsten på sax (de två från Fläsket Brinner), Rune Carlsson på trummor med flera. Låtarna är lugna, drömska, för att ibland spricka upp i mera uppsluppna tempi.

Poetiska låttitlar som "Storstad", "Fylke", "Sluttningar (lek i nedförsbacke)", "Solen - parallellt eller 90 grader" och "Utflykt med förvecklingar". Det är en i bästa mening, och i alla bemärkelser, progressiv musik. Tidstypiskt tidigt 70-tal - eller fullständigt tidlös, allt efter bedömning. Det är en stor musik, skapad av geniet Bo Hansson. Han skulle senare göra ytterligare några minnesvärda skivor, för att sedan dra sig undan för gott (förutom några enstaka återföreningar som Hansson & Karlsson). 2010 avled han.

Betyg: *****