CHICAGO BANTAR NER TILL ETT ALBUM

Gruppen Chicago var (är) speciella på många sätt. De genomgick en förvandling från fullfjädrad, supertajt och mycket nydanande supergrupp till en rätt hopplöst slätstruken skvalpopgrupp. Tyvärr är det den senare sidan många förknippar dem med.

Men vid starten 1969 och en sex-sju år framåt var de i kanonform. Helt unika med sitt symbiotiska driv av täta blåsstämmor, välskrivna låtar, snygg växelsång, ett bitvis ett ganska rått rocksound och politiskt engagemang. En slags tuffare rivaler till Blood, Sweat & Tears (som de ofta jämfördes med).

De började på ett ytterst kaxigt sätt. Dubbelalbum hade blivit ett vanligt format inom rocken åren runt 1970. Det var ett slags kraftprov för stora artister. Var man tillräckligt känd och etablerad så kunde man kosta på sig att göra en dubbel-LP. Gruppen Chicago började med att göra tre hela dubbelalbum på raken. Det var att spänna bågen högt.

Och de klarade det. Dubbelalbum blev deras normala format. De lanserade idén att bara ha sin logotyp i smätrre varianter på omslagen, och inga andra titlar än nummerföljder (förutom det första 1969 som faktiskt hette "The Chicago Transit Authority", innan detta företag protesterade).

Alltså - först tre stora dubbelalbum. Sedan trippel-live. Och här är man framme vid "Chicago V" (CBS LP 1972). Inte förrän det femte albumet var en vanlig enkel-LP. Och det är ett lysande album. Här har man koncentrerat och förfinat uttrycket. Sjumannabandet stor på sin absoluta höjdpunkt.

Öppningen är en låt som heter "A hit by Varése". Det är ett lysande uppslag. Titeln syftar på kompositören Edgar Varése (1883-1965). Föregångare inom det mest experimentella avantgardet
inom konstmusiken. Hans "bullerkompositioner" för slagverk och polissirener inspirerade en gång en ung Frank Zappa att våga ta djärva och ovanliga steg.

Edgar Varése experiment är så lång från en hitlåt man kan komma, och titeln "A hit by Varése" är en underbar och rolig paradox. Jag gillar sådant. Chicago drar igång denna svängigt gungande låt med en text om längtan efter (musikaliskt) motstånd, med intrikata solon av blåsarna. Inte minst trombonisten James Pankow (som arrangerade blåset) är helt enorm. Och bättre än så här kan musik nästan inte vara.

Bland övriga fina låtar kan nämnas "Dialogue 1-2", "Saturday in the park" (som verkligen blev en hitlåt" och den mörkare "Alma Mater". Sångarna har olika uttryck som kommer väl till sin rätt. Organisten Robert Lamm sjunger melodiskt poppigt, basisten Peter Cetera har en gäll och vass tenor, medan gitarristen Terry Kath sjöng som hans spelade, med rå bluesfeeling.

Chicagos album skulle sedan fortsätta i numreringarna, och de snarlika logotyp-omslagen skulle bli tjatiga och svåra att skilja från varandra. 1978 dog gitarristen Terry Kath av ett vådaskott. Med honom dog också den rockiga drivkraft bandet haft som motor. Snart gled de över i onitressant bilradio-musik. Det var synd. För från starten 1969 och speciellt med detta album 1972 var de fantastiska. Ett tätt, tätt jazzrockband med enorm kapacitet.

Betyg: *****